De stora timmermagasinen vid respektive sjöända hölls på plats med stora stenkistor som var gjutna i betong och fyllda med sten. Dessa ligger ännu kvar som minnesmärken t.ex vid älvinloppet vid Leksands kyrka och i nedre delen av Österviken. Några har sprängts eller tagits bort, under Insjöbron ligger t.ex. en stor stenhög kvar och lurar på sjöfarare. I Mora finns det också stenhögar kvar i den annars så mjuka sandbottnen.

Ute på Siljan var stenkistorna avgörande för flottningen. Det var Gustaf de Laval som 1868 fullbordade sin idé med sänkstöden, diktalerna (dykdalberna) från Mora till Leksand som möjliggjorde flottningen över Siljan. Stenkistorna  höll diktalen som flotbåtarna lade fast vid för att varpa in floten med ångspelet. Det innebar stora påkännigar på materielen och krävde en rejäl motvikt.
Det fanns ett 40 -tal på lagom avstånd för varplinans längd, 1 500 till 2 000 meter.  
Stenkistorna på botten var timrade av länsar 4 x 4 meter, uttjänta som sjunkit passade också bra. Kedjan till diktalen gjordes fast i kistans bottenstock, sen fylldes kistan med sten i lämplig mängd.  Diktalen bestod av en länsslana som flöt med ena änden c:a 1 meter ovanför vattenytan. 

Valter Larsson berättar hur det gick till:
– Stenen kom till varvet i Övermo med lastbil och lastades i PRÅMEN. Sen gick två stora båtar ut till platsen där kistan skulle sänkas. En båt bogserade PRÅMEN , en båt sänkte kistan med sitt varpspel och en bom på akterdäck som höll ut den. 

På plats lade man PRÅMEN bredvid kistan som nu hängde i bommen, sen var det att med handkraft att kasta i stenar i kistan som till en början hängde vid ytan. Sten för sten tills det blev för tungt för varpspelet att hålla emot, då fick man fira ner kistan till botten. I varplinan hade man en speciell krok som var öppen så att den lätt kunde göras fri när kistan nådde botten. Resterande stenar fick släppas på känn
– De flesta träffade kistan men några kom nog bredvid, trodde Valter. Ibland kunde man också använda en hink som kunde öppnas i botten för att fira ner stenarna till kistan. 

Bilden nedan visar när man placerade ut en av de synliga stenkistorna vid kyrkgrundet i Leksand. Dessa var gjorda i betong och ligger som sagt kvar ännu 2020. 

Per Nilsson berättar om en incident när en stenkista flyttade på sig. Där förstår man vilken tyngd de hade. 

åter till Verksamhet och metoder