Lars Jönses, ‘Båtbyggarna: Flottningsföreningens varv och Lidwalls mekaniska verkstad i Leksand’, i: Kalejdoskop, Dalarna 2013, Dalarnas fornminnes- och hembygdsförbund i samarbete med Dalarnas museum, Falun, 2013.

• 

Båtarna krävde underhåll och vinterförvaring. Länsar, bommar och redskap måste tillverkas och underhållas. Bomsmide, block- mellan- och kilringar, handskjärn, bomlås och hakar med mera måste smidas. För assistering av varpbåtar, för landrensning och för flottning på mindre vattendrag måste mindre roddbåtar av trä byggas och vårdas.
Ett par kilometer nedströms Österdalälvens utlopp ur Siljan, i Övermo på älvens södra sida, uppstod ett centrum för flottningen. Övermo, en traditionell leksandsby med tätt byggda gårdar och stort öppet odlingslandskap, hade en lämplig strand och här var älven vanligen isfri på vintern. Från 1877 hade även chefen för Österdalälvens flottled, N.M.E. Edlund, sitt säte här. Vid den tiden bör det vid stranden ha funnits en brygga, en smedja, ett snickeri, förråd och möjligheter att dra upp båtar på land. Här lärde man sig vårda och reparera plåtskrov och utrustning, ångpannor och ångmaskiner, vevaxlar, rodersystem och propellrar. Här förvarades också stora mängder ved till båtarnas ångpannor.

I Övermo växte efterhand verksamheten till ett varv med slip, mekanisk verkstad, snickeriverkstad, plåtverkstad och förrådsbyggnader. Ångvarpbåten GÖRAN byggdes på Ljusne mekaniska verkstad men sattes ihop i Övermo 1881 med hjälp av personal från Ljusne. År 1888 byggdes den första båten, ADAM, i sin helhet på varvet. Vi vet dock inte hur den såg ut. År 1888 sattes också de stora ångvarpbåtarna ORSA och ELFDALEN ihop på varvet. De hade, liksom GÖRAN, i övrigt byggts på Ljusne mekaniska verkstad. Med FLOTTISTEN som byggdes i Härnösand 1890 som inspektionsfartyg för flottningschefen, hade DFF på Siljan i slutet av 1800-talet sex större ångdrivna flottningsbåtar, som krävde tillsyn och underhåll. Med tiden skulle anläggningen i Övermo bli centralverkstad för hela flottledsområdet från norra Dalarna ned till havet och fick kort och gott benämningen ”Varvet”.
Kring år 1900 fanns på Siljan och älven sedan länge även pråmar, segelskutor och ångbåtar för passagerar- och godstrafik. I början av 1900-talet skaffade sig även Norsbro sågverk och Insjöns sågverk egna flottningsbåtar. Varvet blev en resurs även för den lokala sjöfarten.

Arbetarna på varvet hade i regel flera yrken samtidigt. Från våren till hösten tjänstgjorde de på flottningsbåtarna som skeppare och maskinister. På vintern byggde de och reparerade båtar, ägnade sig åt smides-, plåt- och träarbeten och mekaniska konstruktioner. Båtarnas eldare och övriga besättningsmän var säsongsanställda. Varvets tillverkning omfattade strömbåtar, spelekor, jollar och småningom mindre motorvarpbåtar av plåt, försedda med tändkulemotor. Även buntverk och varpspel konstruerades liksom sättspel, smide och järndetaljer till dammar i flottlederna. Flottningshakar, bomsmide, grov spik, pontoner, domkrafter med mera levererades över hela flottningsföreningens område.

På varvet arbetade fäder, söner och bröder sida vid sida. I flera fall gick yrkena i arv. Flitt Per Persson (Per Lidwall), verkmästare från 1886, efterträddes 1916 av sonen Erik Lidwall, f. 1880. Flera generationer Dahlberg var båtsnickare och byggde träbåtar.
Erland Lindell, som berättat om arbetet på varvet, var som fjortonåring vintern 1916—17 nagelapa vid den omfattande reparationen av GÖRAN. Fram till och med 1930—talet skedde vanligen sammanfogning av plåtar genom nitning. Ett nitarlag bestod av nitare, mothållare och nagelvärmare eller nagelapa. Nagelapans uppgift var att langa den varma niten till nitaren. Erlands far Per Lindell var båtsnickare och Erlands bror André kom att arbeta både på båtarna och som båtsnickare. Andra släkter i byn med flera medlemmar på varvet och på båtarna var exempelvis Nilsson (Bråmå reds anm.), Renell, Risberg och Sellner. En uppgift för flera av byns kvinnor var som kokerska på båtarna.

På varvet utvecklades verksamheten även med större arbeten. Passagerarbåten MORA från 1866 byggdes 1903 genomgripande om på varvet och blev ENGELBREKT
De första större båtbyggena i sin helhet ägde rum i början av 1900-talet. År 1907 byggdes skrovet till ett mudderverk och 1914 byggdes motorvarpbåten NEPTUN.
År 1916—17 gjordes omfattande reparationer av GÖRAN, efter en förödande pannexplosion på Siljan då båten förliste men sedan bärgades.
En mindre ångvarpbåt, ERIK, byggdes 1919. Den var uppkallad efter verkmästaren Erik Lidwall. Ytterligare större ombyggnader rörde inspektionsbåten FLOTTISTEN, som blev varpbåt på 1910-talet, och HOFRAN på 1930-talet.

Efterfrågan inom DFF på nya tekniska konstruktioner och behov av nya lokaler och bättre arbetsmiljö ledde ett par decennier in på 1900-talet till förändringar på varvsområdet. En ny mekanisk verkstad med svarvar, fräsar, borrmaskiner och annan modern utrustning uppfördes på 1920-talet. Ny snickarverkstad uppfördes 1947 och i början av 1950-talet ersattes den gamla smedjan av en ny. Plåtverkstaden brann ned 1952 och ersattes av en ny plåtverkstad i vinkel till smedjan.
I regel sysselsatte varvet 25-30 man. Varvet avvecklades efter flottningens nedläggning 1970 och området övertogs av flera olika verksamheter. Bland annat byggdes under en period plastbåtar i så kallat Hardtop-utförande med namnet ÖMO.
Varvet hade haft som främsta ändamål att tjäna flottningsföreningens verksamhet men även använts för den lokala sjöfartens behov. Kunskapen om byggande av träbåtar behövdes nu inte längre.
Före mitten av 1900-talet hade dock den mångskiftande miljön sporrat ett initiativ som riktade sig till en större marknad. År 1943 fick varvet ett slags avknoppning i samma by: Lidwall & Söner AB Mekanisk verkstad. Varvsarbetarnas kunskap om det mekaniska verkstadsarbetet skulle i det här sammanhanget få en större betydelse.

Jönses, Lars, ‘Båtbyggarna: Flottningsföreningens varv och Lidwalls mekaniska verkstad i Leksand’, i: Kalejdoskop, Dalarna 2013, Dalarnas fornminnes- och hembygdsförbund i samarbete med Dalarnas museum, Falun, 2013.

Läs mer om Flottningen, båtarna, varvet av Erland Lindell i ”Övermo förr i tiden”

Läs om byggnader och personal

Tillbaka till Så gick det till