Många som tillbringat somrarna runt Siljan kan berätta om ilandflutna stockar från floten. De fick sällan ligga särskilt länge, Flottningsföreningen hade ständigt landrensarlag som gick runt sjön och tog reda på stockarna. Virke och ved representerade ett värde men låg också i vägen för de som bodde runt sjön. Frestelsen att spika ihop flottar var givetvis stor för barn och ungdomar. Spikar som blev förödande för sågbladen när virket kommit dit det skulle.
Landrensarlag fanns på Sollerön, i Nusnäs och Siljansnäs. Lagen fick också hjälpa fram virket på de mindre åar och vattendrag som ledde ut i Siljan t.ex. Limån. Många mindre sjöar hade egna Mindre båtar som drog ihop timmer efter vinterns avverkningar. Detta skulle sedan flottas eller köras till Siljan.
Valter Larsson berättar hur det gick till på 50-talet:
”I början hade de varpspelsflotte, på slutet hade de motorbåt. De bodde i en koja på spelflotten. Lagen jobbade egentligen dagtid men de kunde ju ofta få göra kväll mitt på skogen.
De gick efter land och fraktade flotten med sig. Jobbet var att dra ut stockarna och samlad ihop dem. Man hade koppelstång, lättare länsar 5 -6 tum som satt ihop med kättingar, de var ju inget för väder och vind. Tidigare när de bara hade spelflotten ankrade man upp och drog ut de färdiga floten med spelnocken som man fick gå runt. Det var nog rätt slitsamt. Det fodrades krafter. När de sen fick motorbåtar gick det lättare men samtidigt blev man mer väderberoende. Man kunde inte lägga till var som helst. Flotten kunde ju bara guppa mot land.”
Pga. det varierande vattenståndet kunde timret ligga långt upp på land. Vissa stockar hade också sjunkit helt eller delvis och blivit väldigt tunga att hantera.
En annan metod var att använda jullar där man drog upp stockarna tvärs båten. Beroende på bottenförhållanden och djup behövde man ta ut stockarna olika långt för att göra floten hanterbara för den större båt som skulle hämta dem. Särskilt i den långgrunda Rättviken blev det långt ut till uppsamlingsflotet.
En ung Anders Winter delar sina iakttagelser från flottningens sista år 1970. Säkert var landrensningen extra ambitiös då flottleden skulle avlysas.
”Under de första dagarna av augusti började ljudet höras ute från Salnäsudden – ljudet av tändkulemotorn som drev den lilla plåtbåten med flot som sakta kom närmare Laknäs. Det kunde ta en vecka innan den var framme vid oss i byns östra del. Jag som sedan länge varit intresserad av yrkessjöfarten på Siljan, hoppades att de skulle komma förbi oss i Winters innan det var slut på sommarlovet och vi skulle återvända till staden och skolan.
Sista gången detta inträffade var i augusti 1970, då var det motorvarpbåten BALDER som drog det lilla flotet med strandat timmer och massaved. Balder var byggd så sent som 1961 på Övermo varv och hade en modern dieselmotor men den lät den också. Året Innan var det tändkulemotorbåten IDRE som hördes.
Fem – sex år tidigare hade gubbarna haft en flytande rast- och övernattningsstuga på släp efter båten. Nu åkte de bil till jobbet och det stod några bilar där båten förtöjts föregående kväll. Dagsetapperna måste varit svåra att beräkna – hur långt skulle de hinna? Men de var oftast inte längre än någon kilometer per dag. Det var rätt stora mängder timmer som flutit iland, ibland låg det svåråtkomligt. Hur de löste återfärden till bilarna på kvällen känner jag inte till.
I augusti 1970 passerade man då äntligen Laknäs! Laget bestod av 7 personer, en båtförare i motorvarpbåten BALDER, fyra man i två jullar, grovt byggda roddbåtar som tog hand om de stockar som två man skickat ut från stränderna. En rodde båten, en man drog upp stockarna med båtshaken och lade dessa tvärs jullen. När inte mycket av fribordet på jullen återstod rodde man ut till motorbåten och tömde stockarna innanför länsarna i flotet som bogserades i sakta mak längs stranden. När flotet bakom BALDER var fullt hämtades det av någon större varpbåt, vanligtvis ERIK och drogs till Leksand där älvens strömmande vatten tog över transporten vidare mot kusten tillsammans med det övriga timret. ”
Regeln var att man tog det som flöt först och hämtade det som inte flöt sedan.
Flottgodset från landrensningen släpptes separat i magasinet i Leksand för att sedan skiljas upp nedanför Leksandsbron. Norsbro för sig, Insjösågen för sig etc.
Skadat eller sjunket timmer togs också tillvara och lades på tork i Övermo eller Mora för att användas. Massaveden blev som regel just ved till ångbåtarna, timret dög oftast utmärkt till att sågas upp och bli virke till nya jullar eller annat materiel.
Läs mer om Gert Arvidssons minnen: Barnomsorg och landrensningen
Timmerflottningen i Dalarna 