Anton Bråmå berättar om GÖRANS pannexplosion

Göran 1890

Den historia som följer, är från Falu-Kuriren fredagen den 15 juni 1956, då det stod om GÖRANS förlisning utanför Vaverön den 16 juni 1916, efter en ångpanneexplosion. Anton Bråmå beskriver om sin upplevelse på GÖRAN där han jobbar sin andra säsong som däckskarl och eldare. Anton Bråmå hade tre familjemedlemmar med ombord, Fadern och skeppare Per Nilsson, bror och andre skeppare Joel och syster kockan Frida.

Anton Bråmå


Ytterligare ett inlägg om olyckan finns här i Dalaflottning, i rapportform från materialet i Sjöförklaringen.
Antons historia är rik på upplevelsen av den fasansfulla dagen

Min kamrat Sols Erik, som gör sin första sommar på båten, har förmiddagsvakten, medan jag, som varit med en sommar tidigare, har eftermiddagsvakten. Nu har jag framför mig sex timmars tjänstgöring med att elda, svara för ångpannan, sköta maskinerna och manövrera stora maskinen. Min bror Joel, som är styrman, har avlöst min far, som är befälhavare. Jobs Olle är däcksman och går vakt mot Skott Erik från Romma. Sven Risberg är maskinist och min syster Frida köksa. Nattens timmar går, och vi förflyttar oss några kilometer. Under morgontimmarna möter vi S/S Bergslaget, som går från Leksand till Mora med last av dynamit och med denna anledning bär röd flagg på förmasten. Det är en vacker syn att se den smäckra båten tungt lastad plöja vågorna, som stänker högt över stäven.

SÅ ÄR KLOCKAN ÅTTA, det blir vaktombyte och frukost. Min eldarkompis avlöser, men han mår inte så bra av den grova sjön, men nu är även maskinisten uppe så han får den hjälp han behöver. För min del smakar det bra med sill och potatis och sedan upp i kojen. Vi har nu kommit ned mot Rättviken, och sjöhävningen har ökat betydligt. I skansen blir det snart tyst, och tre trötta nattvakare sover gott, vaggande till söms av en rytande nordan. Vilan skulle dock denna gång ej bli lång. Båten flyttade sig från dykdalb till dykdalb och hade passerat det s.k. djupet, en sänka i Siljans botten som går tvärs över sjön, söder om Vattholmsskären, och där man kan uppmäta ända upp till 120 meter. Så går båten fram mot en dykdalb, cirka 1000 meter nordöst från Vaverön, bromsskruven på linkaret dras till, maskinen saktas ner, och då – utan någon förvarning – exploderar ångpannan.

VERKNINGARNA var fruktansvärda: All överbyggnad, styrhytt och däck var bortblåsta, och i bägge fartygssidorna, som har blivit bortsprängda, forsade vattnet in. I all denna villervalla var vi åtta utspridda, alla utom frivakten var skadade, värst däran var eldaren. Alla torde vi ha varit bedövade en stund av den oerhörda smällen. Då jag vaknade till medvetande låg jag fastklämd under durkbjälkarna i skansen och hade en känsla av kvävning. Ett kompakt ångmoln låg över båten och min första förnimmelse var en kvidande kvinnoröst, och det låg närmast till att tro att den kom från köket, som låg för om det vattentäta skott som skilde pannrummet från förskeppet. Detta plåtskott var nu framvikt över köket och kökskammaren.

Min bror och jag försökte lyfta på skottet, men det gick inte att rubba. Då ropade någon akterifrån, att köksan var där. Hon hade setat uppe i styrhytten och rest sig för att gå ner i köket, men istället hamnat i maskinrummet mitt i den utsprutande ångan från den söndersprängda pannan. Min far, som hade ena fotleden krossad, kröp omkring över spillrorna och organiserade räddningsarbetet. Då livbåten sattes i sjön sjönk den omedelbart, den hängde i ena däverten, den andra var lössliten och hängde i blocken under båten och drog så den söndertrasade livbåten i djupet.

VARJE FLOTTNINGSBÅT har tvenne jullar på släp, som användes till att lägga under spellinan vid flotspelning. Denna gång hade endast en julle kommit till användning: Vid explosionen hade den andra jullen slitit förtöjningen och drev nu med vågorna bort från skeppet. Denna bortflyende båt var nu vår enda räddning. Det var far som såg denna möjlighet och uppmanade Joel att göra ett försök att genom vågorna hinna i fatt båten och ro den tillbaka till de skeppsbrutna. ”Göran” blev liksom uppbromsad av det stora timmerflotet som fortfarande hängde fast vid båten.
Innan han kastade sig ut i vågorna på denna krävande färd fick han hjälpa upp maskinisten, som hade skador i ryggen och blivit kastad överbord hängande på båtens utsida. Så drogs den döende eldaren upp ur maskinrummet och bands i en livboj. Även den svårt brända köksan fick en boj, men sen fanns det inga fler flytbojar, de var borta. Min far uppmanade alla att förse sig med något att flyta på samt att vara beredda på att av sugningen följa med båten i djupet. Nu var allt gjort som kunde göras och besättningen, med undantag av mig, var samlad på några däcksplankor som blivit kvar längst akterut. Själv stod jag längst fram i fören.

Joel Nilsson

VI FÖLJER med blicken Joel, som nått jullen och som i den grova sjön sliter förtvivlat för att nå oss. Över bruset från de inrusande vattenmassorna och dånet av vågorna hörs någon ropa på den flottningsbåt som gick efter oss, men dit var det över en mil. När den första vågen slog in över akterskeppet och spolade eldaren överbord, såg jag upp mot de jagande molnen, kastade mig ut i vågorna och sam bort från den sjunkande båten och min bror till mötes. Så reser ”Göran” förstäven uppåt och gled med aktern före ner i djupet med ett fasans skri och med endast stormens rytande över vitskummande vågor. Uppkommen i jullen spanar jag över vattnet och ser dem alla flyta i det oljiga vattnet. Så hjälps vi åt att ro jullen och ta ombord de nödställda.

Anton Nilsson Bråmå

Nu gällde det att nå land så fort som möjligt och komma in någonstans där vi kunde värma oss, det var nämligen oerhört kallt, och vi frös våldsamt. Vi satte kurs på Vaverön, och sedan vi rott en stund mötte oss flottningsarbetare som höll till innanför ön. Dessa tog oss nu på släp. På ön hade flottningsbolaget en stuga, och far lät bryta upp dörren och göra eld i den öppna spisen. Så samlades vi där inne, och de som ej kunde gå bars in av flottningsarbetarna.

DEN EFTERFÖLJANDE båten S/S Elfdalen, som följt händelseförloppet i kikare, kom och hämtade oss så fort hon kunnat lösgöra sig från sitt flot. Vår kamp i vågorna hade observerats från Tällberg varifrån meddelande gått till Leksands Noret. Där mötte en stor folksamling med läkare, landsfiskal och poliser vid kajen. Endast vi tre som hade frivakt vid olyckstillfället och var oskadade fick stanna kvar i Leksand, alla de övriga forslades till Mora lasarett. På den tiden var chockskadorna inte uppfunna, men nog var nerverna i olag, och då jag en vecka senare var eldare på en annan flottningsbåt hade jag svårt att fördra starka fräsande ljud i maskinrummet.

Arbete med att bärga ”Göran” där hon låg på 22 meters djup, igångsattes omedelbart, och efterföljande sommar var hon färdig att åter plöja Siljans vågor.

DET ÄR EN KVÄLL någon dag före midsommar. Jag står på den gamla flottbron och väntar på S/S Gustav Wasa. Älven är ovanligt hög och strid den sommaren, och den går högt över kajer och brofästen. På ångbåtskajen har byggts landgångar med bockar och plank för det resande att gå på. Inne på land väntar även Solsfar, med häst och arbetsvagn, för att möta sin son. Då båten förtöjts bäres kistan i land, och Solsfar kör sin son i den vackra sommarkvällen för sista gången till hemmet i Romma by vid älven.

Per Nilsson f 1864 och Frida Nilsson gift Knutsen f 1894

Orsaken till pannans explosion visar sig vara ett tekniskt fel från tillverkningen. Det hade inget med handhavande av personalen.

Anton Bråmå Falu-Kuriren fredagen den 15 juni 1956

Pannan bärgad i Övermo.

Om orsaken till olyckan står mer det i Sjöförklaringen

1 tanke på “Anton Bråmå berättar om GÖRANS pannexplosion

  1. Pingback: Rapport och Sjöförklaringen Pannexplosionen på GÖRAN | Timmerflottningen i Dalarna

Kommentarer inaktiverade.