Rapport och Sjöförklaring Pannexplosionen på GÖRAN

Den 16 juni 1916 kl 10 på förmiddagen inträffar den värsta olyckan i DFF:s historia. Varpbåten Göran drabbas av en pannexplosion och sjunker på 22 meters djup. De åtta personerna ombord skadas mer eller mindre svårt, en så illa att han avlider. 
GÖRAN låg ca 1 500 m nordost om Vaverön , hade släppt ut hela varplinan och skulle strax angöra ett sänkstöd, en diktal då ångpannan exploderade utan förvarning. Vinden betecknas som hård, nordvästlig med rätt hög sjö. Livbåten förstördes, en av jullarna slet sig och drev iväg. Andreskepparen Joel Nilsson lyckades simma efter den och rädda sina besättningskamrater. 
Göran bärgades, reparerades i Övermo och var i drift nästa säsong. 

Här följer fakta från handlingar ingivna till Sjöförklaringen. Vi har plockat valda delar och skrivit om till nutida svenska och redigerat bort en del upprepningar.
Anton Bråmå som själv var med, har också skildrat sin upplevelse av den fasansfulla dagen i en artikel i Falu-Kuriren 1956. Läs det inlägget här!

Referat från Flottningsinspektoren J. Hård af Segerstads rapport till Flottningschefen

Vid besök i tjänsten i Leksand fick undertecknad per telefon kl 11.15 på olycksdagen reda på olyckan via verkmästaren i Övermo Per Lidwall. Ingen båt fanns att tillgå men Lidwall hade beordrat FLOTTISTEN som befann sig i Mora till olycksplatsen. ELFDALEN som befunnit sig 3 – 4 km bort hade dock släppt sitt flot och hann före. ELFDALEN gick in till Vafverön dit besättningen räddat sig och satte sedan full fart till Leksand med de skadade. En bil mötte vid kajen i Noret och förde den medvetslöse eldaren Sols Erik Andersson till sjukstugan. ”Läkarna, doktorerna Brorström och Ekelund förklarade genast efter en första undersökning att Anderssons tillstånd var hopplöst” 
Övriga fördes också till sjukstugan för vård. 
Befälhavaren Per Nilsson hade fått högra underbenets ena benpipa avbräckt och en del smärre brännsår.
Maskinisten Sven Olof Risberg hade en svår kontusion/krosskada i ryggen och skador i bröstet.
Besättningskarlen Skott Erik Eriksson, Romma hade fått ett kraftigt slag över vänster axel  och höger ben.
Restauratrisen Frida Nilsson hade svåra brännskador i ansikte, hals och på ett ben.
Besättningskarlen Jobs Olof Persson, Övermo hade ett lindrigt krossår i bakhuvudet. 
Sedan alla skadade anlänt till sjukstugan meddelade dr Brorström att allt hopp ändå inte var ute för Sols Erik varför jag (J.Hård af Segerstad) ombesörjde att han skyndsamt skulle föras till Mora Lasarett med ELFDALEN för ev. operation. Han avled dock påföljande morgon utan att ha återfått medvetandet. Sols Erik Andersson var född 19 november 1898, äldst av 9 syskon. 

Om själva förloppet har det berättats mig följande: 
– Ångaren ELFDALENs befälhavare Per Halfvarsson meddelade att han ungefär kl 10 på fm sett hur GÖRAN sveptes in i en tät rök. Sen blev båten åter synlig, nu på väg att sjunka. Halfvarsson krokade ur varplinan, spelade in den och gick mot olycksplatsen. De hämtade upp den skadade besättningen på Vafverön och gick mot Leksand. 
– Besättningskarlen Joel Nilsson hade varit eldare på GÖRAN i flera år men hade aldrig observerat något fel på ångpannan. Han hade avslutat sin vakt strax före 10, gått till vila i skansen och somnat. Strax därpå hade han väckts han av ett väldigt brak och rusat upp på däck. Till en början kunde han inte se någonting för all rök och ånga men i den hårda blåsten skingrades röken snabbt och han kunde se att pannan exploderat och vållat stor förödelse på båten. Styrhytten var borta och däcket var upprivet fram till fören. Styrbord om maskinen kunde han se en läcka c:a 3 dm lång och 1 cm bred, vågorna slog in över den den trasiga relingen. 
Efter att ha hjälpt Sven Risberg som slungats överbord tillbaka upp på båten så kastade han sig i sjön i bara skjortan för att försöka simma efter jullen som slitit sig från aktern. Det lyckades med stor ansträngning. När han kom roende tillbaka hade GÖRAN redan gått till botten och alla ombordvarande flöt på livbojarna eller simmade omkring på vattnet. Han lyckades få upp allesammans i jullen och rodde de 1 ½ km mot Vafverön.  På väg dit mötte de ett landrensarlag i två båtar med tre roddare i varje, dessa tog dem på släp sista biten.

–  Befälhavaren Per Nilsson var på olycksdagen var allt för medtagen för att avge någon rapport.  Morgonen efter berättade han kl 10 på fm befunnit sig 1 500 m österut från Vafverön på väg från Mora till Leksand med flot. De hade gått ut med ett nytt varp (släppt ut linan och gått till nästa diktal. Reds anm.) Kort innan de hade kommit till diktalen hade han hört en öronbedövande smäll och ett oerhört brakande. Han hade som av en osynlig kraft slungats 3 meter bakåt. Dottern Frida satt strax framför ratten i styrhytten och slungades vid katastrofen ned i maskinrummet. Hela styrhytten sprängdes i luften.

Per Nilsson förlorade medvetandet för en kort stund och kände, när han kvicknat till svåra smärtor i höger ben. Han ropade på besättningen och fick svar. När ångan skingrats samlades hela besättningen utom eldaren Sols Erik Andersson. Order gavs om att sjösätta livbåten men den var obrukbar. Bara 2 ½ av de 6 livbojarna kunde hittas, en träddes på Frida.
Jämrande ljud från maskinrummet tydde på att eldaren var vid liv. Nilsson skickade ner Skott Erik Erikson och Jobs Olof Persson som lyckades få loss Andersson som var inklämd mellan spillror och bråte, få upp honom på däck och förse honom med en livboj.
Joel Nilsson hade under tiden kastat sig i vattnet för att försöka simma efter jullen som varit bunden i aktern på GÖRAN men slitit sig vid smällen och nu drev bort med vinden. 
Då båten började sjunka allt mer manade han besättningen till lugn och att försöka hålla sig uppe så gott det gick. Den trasiga livbojen hade getts till Skott Erik, Jobs Olof flöt på några spillror från styrhytten. Övriga utom Joel låg eller stod kvar ombord när båten sjönk, de drogs ner av suget när GÖRAN gick till botten men kom upp ganska snart. Per Nilsson kunde se att alla höll sig flytande på vad de kunnat få tag på. 
Efter en stund kom Joel med jullen och efter mycket möda var alla ombord och man rodde mot Vafverön. Man fick hjälp av landrensarlaget (se ovan) till ön, bröt sig in i stugan och gjorde upp eld för att värma sig. ELFDALEN anlände efter en knapp halvtimme och förde besättningen till Leksand. 
Beträffande skadorna berättade Nilsson att hela däcket och alla däcksbjälkarna var upprivna, från för till aktersalong och att både maskin och spel troligen var helt fördärvade. Båten fick efter katastrofen en stark slagsida, vågorna slog in över relingen och den sjönk efter c:a 10 minuter. 
På heder och samvete kunde Per Nilsson intyga att någon torrkokning inte förekommit. Han hade 10 minuter före explosionen varit ner i maskinrummet för att se till eldaren som varit sjösjuk. Han hade då kontrollerat provröret och sett att det var 2/3 fyllt med vatten. Trycket var 65 -70 skålpund.

– Maskinisten Sven Risberg vitsordade i huvudsak Per Nilssons uppgifter. När olyckan inträffade hade han en halv minut innan varit i maskinrummet, vid explosionen befann han sig på fördäck för att kroka i diktalen som de närmade sig. Just som han böjde sig framåt för att fatta tag i förfästet träffades han i ryggen av ett föremål som slungade honom överbord. Han kände svåra smärtor i rygg och bröst och behövde uppbjuda alla krafter för att ta sig tillbaka ombord, sista biten fick han hjälp av Joel som skyndat dit. När båten sjönk uppmanades han att hålla fast vid en planka från däcket men den sögs bort med sån fart att han inte orkade hålla sig kvar. Efter att han också sugits ned under vattnet kom han upp igen och fick se Jobs Olof som hade en trasig livboj och uppmanades av honom att hänga sig fast. 
När Joel (och Anton som simmat brodern till mötes. Reds anm.) kom med jullen räddades först Per Nilsson, Frida , Jobs Olof , Risberg själv och Skott Erik. Sen drog man upp den medvetslöse Sols Erik. 
Innan Risberg lämnat maskinrummet strax före explosionen tog han in vatten i pannan till 3/4 glas och avläste trycket till 5 kg. År 1905 hade det en gång inträffat en felvisning i röret, pannan hade varit full utan att röret hade utvisat det. Det hade konstaterats att luft trängt in i röret. För övrigt hade han ej observerat någon missvisning eller någon som helst fel på pannan.  När katastrofen inträffat hade båten fått stark babords slagsida, han hade tyckt sig se att maskinen stod kvar men lutade akterut. 

Frida satt och sydde framför ratten

– Frida Nilsson som befunnit sig i styrhytten, omedelbart ovanför pannan, hade svårt att erinra sig några detaljer. Hon hade sytt på en medhavd symaskin som totalt slagits i spillror. Frida hade ramlat ned i maskinrummet och bränt sig illa i ansiktet och på benen. 

– Jobs Olof Persson hade inte så mycket att tillägga till vad de andra berättat. Han hade legat och sovit när olyckan inträffade. Såväl Per Nilsson, Frida, Skott Erik, Sols Erik och han själv hade försetts med livbojar innan båten sjönk. Sols Erik var skadad. Fem minuter efter att båten sjunkit hade Joel kommit med jullen. Jobs Olof trodde att ventilerna på läsidan stått öppna, han hade också observerat flera smärre läckor, särskilt på styrbordssidan midskepps. 
När de hämtat upp Sols Erik låg han fastklämd. De fick riva sönder hans kläder för att få loss honom. 

–  Skott Erik Eriksson berättade att han befunnit sig på akterdäck och just hunnit koppla till klyset för varplinan då han träffades av ett föremål. Ett hårt slag i vänstra axeln som blev illa skadad. Spillrorna rök omkring honom men något ljud kunde han inte erinra sig. Han slungades mot däcket vid explosionen men kunde snart kravla sig upp. Han hade inte haft någon livboj utan klamrade sig fast vid en dörrspegel som höll honom flytande. När de hämtat Sols Erik i maskinrummet hade han bl.a fastnat i maskinistens cykel men det var ingen större svårigheter att få loss honom.  Han hade legat babord om maskinen.

Leksand den 17/6 1916
J. Hård af Segerstad.

GÖRAN 1890. Däckssidorna nedsänkta som var vanligt då av stabilitetsskäl.

Utdrag från i sjöförklaringen lämnade uppgifter av befälhavaren Per Nilsson

”Förteckning över personer ombordvarande å ångaren GÖRAN vid dennas förolyckande den 16 juni 1916:
Befälhavare Per Nilsson, Öfvermo född 1864
Extra befälhavare Joel Emanuel Nilsson, Öfvermo född 1896
Maskinist Sven Olof Risberg, Öfvermo född 1899
Eldare Anton Nilsson (Bråmå), Öfvermo född 1901
Eldare Sols Erik Andersson, Romma född 1898 
Öfrig besättning: 
Köksan Frida Johanna Nilsson, Öfvermo född 1894
Däcksmannen Jobs Olof Persson Öfvermo född 1888
Däcksmannen Erik Skotte Romma född 1898 
allt Leksands Socken.
Eldaren Sols Erik Andersson afled den 17 juni av de vid förolyckandet erhållna skadorna”

Detaljer från Rapport Sjöolycka till Rådsturätten i Gefle

18 punkter i form av rubriker och svar ”Jämlikt 40 § i Sjölagen” Det mesta framgår av ovanstående. Några intressanta uppgifter utvalda. reds anm

3. Äges av Dalelfvarnes Strömbyggnads AB. Hyres av Dalelfvarnes Flottningsförening (Högste ledaren för bägge dessa företag var Intendenten Måns Hultin i Falun)
7. Djupgående för c:a 5 fot, akter c:a 6 fot. 
14. Skador: Ångpannan exploderade hvarvid hela däcket för- och midskepps blef upprivet, styrhytt, skorsten, sotskåp m.m bortsprängdes. All inredning för om maskinrummet helt förstörd liksom alla rörledningar m.m i maskinrummet. Bordläggningen midt för panna- och maskinrummet skadade delvis. 
16. Antagliga orsaken till olyckan: En bräcka i pannplåten vid en vexel å styrbords sida. 

Sjöförklaringen

Sjöförklaringen hölls vid Rådstuvurätten i Gävle den 7 augusti 1916. Den skulle hållits tidigare men Per Nilsson var inte återställd från sina skador i benet tidigare. I rätten satt Sjökaptenen Axel Gustaf Fernell, Hamnkaptenen Erik Fagerling och Kungl. Kommerskollegium och allmänne åklagaren i Gävle, Stadsfiskalen Theodor Frithiofs. Från GÖRAN deltog förutom Per Nilsson, Joel Nilsson, Sven Olof Risberg, Jobs Olof Persson och Erik Skotte. Som biträde hade man Advokaten Nils Malmsten-Örbom. 

Efter sedvanliga formaliteter hördes besättningen.
Per Nilsson gav bakgrunden till verksamheten och fartyget: Byggd i Ljusne, i hopnitad i Leksand 1881. Själv hade han varit befälhavare sedan 1897, hade inte avlagt någon examen man hade betyg på erforderlig skicklighet i pannans skötsel. Han hade också så länge han varit anställd sysslat med ångpannor, i båtar och på sågverk. Maskinisten Risberg hade inte heller någon examen men hade ”Kungl. Kommerskollegii tillstånd att vara maskinist å GÖRAN”.
Sedan Nilsson blivit skeppare hade GÖRAN reparerats två gånger. År 1900 hade man bytt en del plåtar i fören, 1911 hade man bytt samtliga plåtar. 
Ångpannan var ny när båten byggdes 1881, maskinen var utbytt mot en ny 1897. Pannan hade besiktigats vart femte år, senast i november 1912 av Ingeniören Arvid Björck i Gävle som då godkänt pannan. Efter besiktningen hade pannan som vanligt isolerats och inte undersökts närmare. Invändigt hade man undersökt och rengjort pannan årligen, senast hösten 1915. Då hade pannan varit absolut tät. Glasröret som visade vattenståndet undersöktes regelbundet. Den hade aldrig torrkokat. 
Den bräcka som var den troliga olycksorsaken hade suttit invändigt, dold av tubsatsen. Man hade upptäckt den efter bärgningen. Bräckan var gammal, var 1,3 meter lång och gick 6,5 mm in i plåten som var 9 mm tjock. Ångtrycket i pannan vid olyckan hade varit c:a 5 kg/cm2, man hade senast provtryckt med 5,1 kg/cm2 som var högsta tillåtna ångtrycket enligt certifikatet. Säkerhetsventilerna hade fungerat väl, kanske till och med för lätt. 
Båten som annars gjorde 10 knop hade legat still vid olyckstillfället men maskinen hade varit igång för att ”låta varpningen gå ut”. GÖRAN hade sjunkit och bärgats på 22 meters djup.
Nilsson gick på kryckor vid sjöförklaringen och läkarna var osäkra på om han skulle bli fullt återställd. Övriga i besättningen förutsågs slippa framtida men, några var redan fullt återställda. Besättningen hade varit olycksfallsförsäkrade men inte fartyget.

Per Nilsson och de andra berättade samma sak om förloppet som de tidigare berättat för Flottningsinspektoren Hård af Segerstad ( se ovan) omedelbart efter olyckan. De kunde också bekräfta detaljerna om prov och skador. Joel var ju son till Per Nilsson men Risberg, Skotte och Persson som  icke var jäviga fick ”med vittnesed bekräfta riktigheten av sina utsagor”

GÖRAN reparerad, ny styrhytt och nytt däck, däcket inte längre nedsänkt sidorna som i original
Ny panna lyfts i efter olyckan. I Norsbro 1917.
Anton Bråmå besöker GÖRAN på 60-årsdagen av olyckan

Mats Lidwall 2021 01 11

Läs också Anton Bråmås ögonvittnesskildring från Falu-Kuriren 1956

3 tankar på “Rapport och Sjöförklaring Pannexplosionen på GÖRAN

  1. Pingback: GÖRAN | Timmerflottningen i Dalarna

  2. Pingback: ELFDALEN | Timmerflottningen i Dalarna

  3. Pingback: Anton Bråmå berättar om GÖRANS pannexplosion | Timmerflottningen i Dalarna

Kommentarer inaktiverade.