Hanteringen av timret gick till så här: Ett flot utgjordes av upp till 160 000 stockar som hölls ihop av bommar, c:a 200 länsar, stora stockar som satt ihop med smideslänkar. Mellan var tionde läns gick bommen att öppna med ett lås. Ångmaskinerna hade inte styrkan att bogsera floten, metoden man använt sen 1860-talet kallades att varpa. Tekniken och arbetsmönstret varierade obetydligt under åren. Det var först 1965 med de nya båtarna SILJAN I och SILJAN II som det blev möjligt att bogsera floten kontinuerligt över sjön. Fram tills dess var det varpning som gällde och avslutades med att GÖRAN pensionerades 1969. Flottningsföreningen DFF hade fem stora båtar i Siljan:  SILJAN, ORSA, ELFDALEN, GÖRAN och FLOTTISTEN. Sågverksbolaget Norsbro hade sedan 1905 en liknande båt som hette NORSBRO. DFF hade fyra båtar i tjänst samtidigt på Siljan, och GÖRAN på Orsasjön.

KNÄPPA FLOT 
Flottningsbåten gick in i ett hörn av timmermagasinet, vanligen i Mora, med c:a 200 länsar efter sig uppdelad i två längder som låg i öglor på var sida om båten. Ena änden i dragkroken i aktern, den andra fästa i de främre knapen på respektive sida. Änden på varje Iängd fästes i magasinets bom där man öppnat och gått in. Med långa bommar efter sig gick man igenom magasinet och fångade lämplig mängd flottgods. Den ena längden blev ny ytterkant för magasinet och lämnades kvar. Den andra längden bildade tillsammans med magasinets förutvarande ytterkant en ringbom till flotet. I början tog man 15 -20 000 stockar, men senare kunde man dra flot med 160 000 stockar. Två besättningsmän i en roddbåt, Julle svarade för att låsa länsen till en ringbom. 
Propellerbogsering först, tills timmermassan börjat röra på sig. Därefter får linan löpa. Jullen slängdes under linan. När man är framme vid första sänkstödet/diktalen krokas detta i och spelningen kan börja.

VARPA 
Ångbåten sätter fart framåt, linan som är fäst vid flotet löper ut från det frikopplade spelet. På jämna mellanrum över Siljan ner till Leksand fanns ett 40-tal sänkstöd, s.k. Diktaler (efter ”dykdalb”) utplacerade på avstånd avpassade efter spellinans längd. Diktalen satt fast i en stenkista på botten. På Orsasjön fanns 8 stycken. Till att börja med var spellinorna 1.150 m, senare 2 200 m. När båten når den första diktalen krokar man fast med en 10 m wire i fören, spelet startas och flotet vinschas in med 0,37 meter i sekunden, 22 meter per minut. Under detta tidsödande moment kunde besättningen i viss mån koppla av, med undantag av en man som måste ha uppsikt över linans upplindning.
När flotet är inspelat till båten gör man lös från diktalen, frikopplar spelet och går de två kilometrarna till nästa.  

JULLEN 
För att inte spellinan ska fastna i botten lägger man under de två medföljande roddbåtarna, Jullar. Tricket var att göra det under gång och kasta fast en fånglina runt spellinan så att inte jullen slet sig. Jullarna fungerade alltså även som flöten.

FRAMME VID DESTINATIONEN 
Efter c:a 40 timmar nådde man nästa magasin i Leksand där timret lämnades för att driva nedför älven. Man beräknade 2 timmar till in och uttagning av timmer, 37 timmar för att korsa sjön. Återfärden till Mora med länsen tog 10 timmar. Vid normalt fördelaktiga förhållen räknade man alltså 50 timmar för att hämta, knäppa, varpa, släppa och gå tillbaka. Med ofördelaktiga ström- och vindförhållanden kunde båtarna och floten försinkas betydligt. Man kunde få ankra och vänta utan att nå nästa diktal, om sjöarna var för svåra kunde också floten spolieras och timret driva över ringbommen. Det kunde vara riktigt vådligt tidvis har man berättat.
Vid varje vända förbrukade en ångbåt 10 m³ ved. Den bestod av torkat och uppsågat sjunktimmer som förvarades på sidorna av ångpannan, ibland även på däck.

Vid magasinen tjänstgjorde öppna Småbåtar också de med varpspel, oftast drivna av tändkulemotorer.

I FLOTTLEDERNA
I älvarnas flottleder var stora ingrepp gjorda för att flottgodset skulle röra sig smidigt till slutdestinationerna. Med jämna mellanrum, på strategiskt viktiga platser fanns skiljeställen där respektive intressent kunde sortera ut sitt timmer ur den ofantliga mängd som passerade.
I älvarna fanns timmerrännor förbi forsar, diktaler som höll i länsar och bommar och här och var massiva stenkistor som fixpunkter.

Uppgifter från På Sjö och Älv i Dalarna Tarras och Peter Blom,
Hvarpångbåten S/S SILJAN 125 år Bengt Bergkvist 
och redaktionens uppgifter.