Så gick det till

Dalälvarnas Flottningsförening, DFF:s huvudsakliga uppgift var att under åren 1880 tom 1970 bedriva timmerflottning på Dalälven med biflöden. När flottledssystemen var som längst på 1950 talet bestod det av mer än 320 mil flottleder. På många biflöden och därmed sammanhängande sjöar skulle flottgodset transporteras innan det nådde huvudfåran Dalälven.

På större sjöar och vattendrag hade DFF ända sedan bildandet utvecklat flottnigen med hjälp av ångdrivna varpbåtar. Dessa båtar är väl dokumenterade i olika skrifter.  Men att använda ångdrivna båtar för liknande uppgifter på mindre vattendrag och längs grunda älvsträckor var varken praktiskt eller ekonomiskt möjligt

 I och med att tändkulemotorn blev driftsäker  började föreningen experimentera med möjligheten att varpa timmer med små tändkulemotordrivna plåtbåtar.

/A Winter

Att spela flot

Hanteringen av timret gick till så här: Ett flot består av c:a 200 stora stockar, länsar som satt ihop med kedjor. Mellan var tionde läns gick låsen att öppna. Ångmaskinerna hade inte styrkan att

Knäppa flot
Flottningsbåten gick in i timmermagasinet, vanligast i Mora, med bommen efter sig uppdelad i två längder som slöts runt lämpligt antal stockar. I början tog man 15 -20 000 stockar, men senare kunde man dra flot med 160 000 stockar. Två besättningsmän i roddbåtar, Jullar svarade för att låsa länsen. Ångmaskinerna hade inte styrkan att bogsera floten, det var först 1965 med de nya båtarna SILJAN I och SILJAN II som det blev möjligt. Fram tills dess var det varpning som gällde

Varpa
Ångbåten sätter fart framåt, linan som är fäst vid flotet löper ut från det frikopplade spelet. På jämna mellanrum över Siljan ner till Leksand fanns ett fyrtiotal Sänkstöd, s.k. Diktaler (efter ”dykdalb”) utplacerade på avstånd avpassade efter spellinans längd. Till att börja med 1.150 m, senare 2 200 m.När båten når den första diktalen krokar man fast med en 10 m wire i fören och spelet startas och flotet vinschas in med 0,37 meter i sekunden, 22 meter per minut.
När flotet är inspelat till båten gör man lös från diktalen, frikopplar spelet och går till nästa diktal.

Jullen
För att inte spellinan ska fastna i botten lägger man under de två medföljande roddbåtarna, Jullarna. Tricket var att göra det under gång och kasta fast en fånglina runt spellinan så att inte jullen slet sig. Jullarna fungerade alltså även som flöten.

Framme vid destinationen
Efter c:a knappt 40 timmar nådde man nästa magasin där timret lämnades för att driva nedför älven. Återfärden till Mora med länsen tog 10 timmar. Vid normalt fördelaktiga förhållen räknade man alltså 50 timmar för att hämta, knäppa, släppa och gå tillbaka.
Vid magasinen tjänstgjorde öppna Småbåtar också de med varpspel, oftast drivna av tändkulemotorer.

Uppgifter från På Sjö och Älv i Dalarna

Stenkistor

De stora timmermagasinen vid respektive sjöända hölls på plats med stora stenkistor. Gjutna i betong och fyllda med sten. Dessa ligger ännu kvar som minnesmärken t.ex vid älvinloppet vid Leksands kyrka och i nedre delen av Österviken.

ORSA t.v och ELFDALEN t.h drar ut ramen till en ny stenkista till magasinet vid kyrkudden i Leksand

Skiljen


Flottgodset var märkt innan det lämpades i vattnet. Varje stock bar ägarens färgmärke i änden. Efter leden fanns skiljeställen på lämpliga platser, ex.vis vid sågverken och terminaler. Det första riktigt stora skiljestället i Dalälven låg i Täkten, uppströms Kvarnsvedens pappersbruk. Hanteringen var till en början helt manuell med båtshakar men med tiden utvecklades maskinell sortering. Dock var det fortfarande det mänskliga ögat som avläste märkningen.

Skilje i Leksands Noret. NORSBRO och SILJAN vid länsen
Vid skiljet i Sanda Mora. En student som ska bli forsmästare gör anteckningar. Träpråm för manskapet. ELFDALEN med korta skorstenen före pannbytet 1926. Foto Anders Eriksson genom Torsåkers Fotohistoriska Sällskap
Skiljet i Sanda Mora. Studenter på forsmästarutbildning på väg till ELFDALEN. Jullar och spelflotte. Foto Anders Eriksson genom Torsåkers Fotohistoriska Sällskap

Tillbaka