Flottningen Båtarna Varvet

Erland Lindell. Bearbetat av Sune Lindell i ”Övermo förr i tiden
Övermo Bycirkel Nils Bond m.fl. 1996

Varvet

Det började med en liten smedja som tillverkade bomsmide, handskjärn, bomlås, mellanringar, kilringar och övrig flottningsmateriel.
Under 1910-talet var smedjan omkring 8 meter i fyrkant. På Östra sidan fanns ett 3-luftfönster med små rutor, på norra gaveln mot älven två 2-luftsfönster. Dörren satt på västra sidan. Mot gavelväggen fanns en arbetsbänk med ett skruvstycke. Där stod också dricksvattenhinken med en skopa att dricka ur.
Härden, ca 2 x 2 meter i fyrkant, låg på södra sidan med arbetsplats för en smed på vardera sidan. Arbetsplatsen bestod av ett smidesstäd och på väggen en verktygshäck. På smideskubben (det som städet stod på) satt en burk fastspikad med sillake för kylning och smörjning av domar och andra verktyg. På framsidan av härden fanns en kyllåda av gjutjärn för smidesstänger. Mitt på golvet fanns en kubb ca 12 x 12 cm nedgrävd. Kubben var ca 1 meter hög och beklädd med beslag för bockning av järn. Golvet var stampad jord med några brädlemmar att stå på.

Gamla smedjan. Lars och Olov Risberg står i mitten med Lars dotter Anna mellan sig. Otto Grundström håller en räfsa och Per Nilsson en slägga. Foto från Övermo förr i tiden.

Smeder

Smeder var vid den tiden Olof Risberg och brodern Lars Risberg. Sme’-drängar ombesörjdes av skeppama vars pojkar här flck första kontakten med varvsarbete genom att sköta släggan, dra ”pusten” samt bära in trä och vatten som togs i älven. Ett arbete som för en del skulle bli livslångt.
En fjäderhammare tillkom så småningom och detta avlastade släggdrängens arbete betydligt. Framför smedjan stod en murad ugn för uppvärmning av handskjärn 1¼”, för bockning. På en krok inne på härden hängde förmiddagens glädjeämne i form av en kaffepanna. Det var tillåtet med kaffepaus men denna togs bort vid 8-timmarsdagens införande.
Efterhand som nya flottningsbåtar tillkom ökade också behovet av uppläggningsplatser och reparationsmöjligheter. Den lilla smedjan tillbyggdes med en mekanisk verkstad med några gamla remdrivna maskiner, tre svarvar, en borrmaskin, en smärgelskiva och en fräs. Allt drogs av en råoljemotor.

Elkraft

Omkring år 1916 byggdes verkstaden på ytterligare. Nu hade elektriciteten kommit till byn och råoljemotorn utbyttes mot en elmotor. En linledning byggdes också till snickarverkstaden som vid signal därifrån kopplades på och så snurrade även snickeriets gamla maskiner. Smedjan fick också en elfläkt. Ett stort kolhus med ett dass på östra gaveln revs omkring 1919 för att ge plats åt  en ny snickarverkstad. Denna snickarverkstad, som revs 1988, låg nedanför älvbacken och bestod av två rum med öppna spisar. Denna verkstad byggdes ut i början av seklet för att täcka behovet av roddbåtar, jullar och ekor för hela flottleden.
Här arbetade då som båtsnickare Erik Dahlberg, Per Lindell och Snis Per Olsson. Här gick också arbetsarvet över till sönerna Fredrik och Gunnar Dahlberg och André Lindell.
På nordvästra knuten på snickarverkstaden fanns målat ett blått märke på knutbrädet utmärkande högvattnet 1916 och 1929 (60-70 cm över marken.)
Vid smedjan låg en liten järnbod med fack för järnmateriel. Bakom den låg karbidkällaren som genom rörledningar levererade gas till belysning. Här byggdes senare kontoret och förrådet.

År 1932 flyttades slipen från sin gamla plats nedanför backen mellan flottistbryggan (västra bryggan) och stora bryggan till nuvarande plats ungefär 100 meter nedströms. Tidigare var det ett drygt arbete att med handkraft spela upp båtarna på slipen. Men efter flyttning blev det betydligt enklare, då man bara fick trycka in strömbrytaren till det slipspel som tillverkats inne på verkstaden.
Det var en komplicerad sak att svarva de stora gavelsidorna då svarvarna inte räckte till, utan man fick bygga ihop tre svarvar för att klara av svarvningen. Slipspelet fungerar än i dag.
På verkstaden tillverkades också två oljedomkrafter med vilka bl.a. S/S Gustaf Wasa lyftes för att flytta en slipvagn.

Varvets utveckling

I och med Görans reparation 1916 kom båtbyggarverksamheten på varvet igång på allvar. Den vintern var mycket kall och hård. Med de små hjälpmedel som då stod till buds var det ett fantastiskt företag att reparera båten. Det var mest handkraft som kom till användning. Detta var före svetsningens tid och allt skulle sammanfogas medelst nitning.
Ett nitarlag bestod av två nitare, en mothållare och en nagelapa (=nitvärmare). En av nagelaporna var Erland Lindell.
Plåtverkstaden byggdes och en stor plåtsax (vikt 6 ton) och borrmaskiner anskaffades. Nu utvecklades varvet snabbt och blev centralverkstad för hela flottningsområdet.
Under vinterperioderna byggdes och reparerades båtar. M/S Neptun byggdes 1916 och S/S Erik (döpt efter varvsbasen Erik Lidwall) 1919. S/S Vesta ombyggdes till
S/S Leksand för byggmästare Bäck Daniel Danielssons räkning. Ångmaskinen och ångpannan flyttades då över från S/S Nordstjärnan, en träbåt som tillhört Daniel Viktorin i Laknäs. Den skrotades vid Havandet. Vintern blev så kall det året att älven frös till ordentligt och ångpannan och ångmaskinen kunde dras på isen tvärs över älven till Övermo!
Behovet av mekanisk bearbetning blev med åren större och under 1920-talet byggdes mekaniska verkstaden. Denna verkstad fick modern utrustning med svarvar, fräsmaskiner, borrmaskiner m.m.
Den befintliga snickarverkstaden blev omodern. Är 1947 byggdes därför en ny modern verkstad. (Den är nu Basis snickeri där moraklocksskåp, brudkistor m.m. tillverkas.)
Den gamla smedjan hade i början av 1950- talet tjänat ut och revs. En ny byggdes bakommekaniska verkstaden. Samtidigt byggdes ett garage.
I nov. 1952 brann plåtverkstaden. Det var dagen innan den färdigmonterade traversen skulle besiktigas. Som ersättning byggdes en ny plåtverkstad som en vinkelbyggnad till nya smedjan.
Under vinterhalvåret skedde reparation och underhåll av samtliga båtar. Vidare tillverkades små öppna bogserbåtar försedda med råoljemotorer och spel. Storleken var anpassad så att de kunde fraktas på lastbil till olika sjöar och vattendrag att användas för framtagning av timmer. Senare tillverkades buntverk för buntning av timmer och massaved samt strömbildare. En sådan var försedd med propeller och elmotor för att öka vattenströmningen vid bl.a. skiljeställen. I snickarverkstaden byggdes DFF:s behov av jullar och roddbåtar samt inredning till flotbåtarna.

Skeppare och trotjänare: Anders Anbo, Erik Renell, Daniel Sellner, Lars Hellman, André Lindell, Joel Nilsson, Karl Nygårds. Bild från Övermo förr i tiden.

Arbetstider och betalning

Enligt dagsverkslistan från 1881-1908 var arbetstiden 12 tim/dag och timlönen för mästersmeden Olov Risberg var 18 öre. Lönen för anställda varierade nedåt till 12 öre/tim. 1908 års lönelista visar att samme smed fått löneförhöjning till 25 öre/tim men nedre gränsen var densamma. Arbetsstyrkan var i nov. 1887 25 man men varierade år från år. 1908 var den 28 man men timtalet hade sjunkit till 10 tim/dag. Arbetet började kl 6.30, frukost 8-8.30, middag 13—14 och arbetsdagen slutade kl.18.
Det var knappa tider och stora familjer. Detta upphjälptes i någon mån med ”stödjordbruk”.
Första världskriget kom och det förbättrade inte levnadsförhållandena. Då skaffade sig varvsarbetarna, maskinister och skeppare en liten ladugård (fejs) med en eller två kor, gris och höns. Detta sköttes av ”käring och ungar”och karlarna sedan arbetsdagen var slut.

Läs mer Övermo Varv av Lars Jönses

Läs om byggnader och personal

Tillbaka till Så gick det till