Allt flottgods höll sig inte flytande. Av olika orsaker sjönk en del till botten. Flytförmågan hos stockarna har med andelen kärnved att göra, kärnved har en mindre benägenhet att suga i sig vatten. Stockar som legat länge i vattnet kan också åter flyta upp på grund av gaser som bildats i förmultnngen men också för att vissa stockar med flytförmåga dragits ner av andra, sämre stockar. Vanligt vid buntflottning.
Värst för båtfarare var Dykare, de som sjunkit i ena änden och ställt sig med ena änden upp

Sjunktimmer skulle bärgas och tas om hand. Det nyare var tjänligt till bl.a att bygga jullar av.
Det som legat längre torkades och blev bränsle i ångpannorna.

Det var ofta landrensarna som i slutet av säsongen bärgade sjunktimmer.

Man använde sex meter långa båtshakar där spetsen satt på en konisk doppsko. När man högg fast haken i stocken på botten lossnade spetsen från haken men satt fast i en kedja. På så sätt bröts inte spetsen loss när man drog. När stocken satt fast drog man upp den till ytan och la dem tvärs en julle eller vid större mängder på en mosa. Mosorna var gjorda av länsar som kedjats ihop till en stor flotte. På mosan la man sen det bärgade virket på tvären.  

Mats Norell som på entreprenad rensade sjunktimmer efter avvecklingen hittade inget över 6 meter så man hade varit ordentlig!

Man provade också andra, mer mekaniserade metoder. Vi tror att detta var en av dem.

Tillbaka till Verksamhet och metoder