Den siste i raden

Svenivar Johansson, född 1910 i Piteå jobbade med flottningen i Piteälven, först som tummare dvs. virkesmätare. Lång och ståtlig var han med 47 i skonummer, vilket alltid vållade huvudbry i stövelförrådet. Hans svärfar var inspektor och efter dennes pensionering tog Svenivar över uppgiften. Distriktet innehöll många mindre vattendrag där markägarna stod för bäckflottningen. I takt med att skogsbilvägnätet utvecklades och dessa små leder stod inför avveckling.

Ett par av Johanssons kollegor sökte sig till DFF, en hamnade i Orsa, en i Torsång.
1953 värvades Svenivar Johansson som inspektor till DFF i Övermo efter Martin Lidwall som övergått till familjeföretaget Lidwall & Söner AB i samma by.
Flytten från Norrbotten till Övermo var ett stort äventyr för familjen- hustrun Inez och dottern Lillemor- som aldrig varit så långt söderut

Befattningen som inspektor innebar att vara distriktschef för flottningsverksamheten från Trängslet till Torsång med bemanning, arbetsledning och räkenskaper. Distriktskontorist och kamrer var Sixten Olofsson. Arbetet var mycket självständigt, inspektoren rapporterade till huvudkontoret i Falun.

Till sitt förfogande hade han en båt NALLE,  en mindre motorbåt med bensinmotor. Den följde alltså i spåren av ångbåten FLOTTISTEN och tändkulemotorbåten MÅSEN. Nya tider, nya redskap! På somrarna flyttades fokus till Mora där familjen bodde i en stuga vid Sanda.
Som brukligt var engagerades också familjen i flottningen, dottern Lillemor tjänstgjorde som kocka 4-5 somrar efter gymnasiet. När en måg så småningom dök upp och passligt nog var lärare med sommarlov engagerades även han i verksamheten. Ola Nordahl fick jobba vid skiljet i Noret, Bl.a i varpbåten DRAGGEN. Ola gjorde avtryck på de andra gubbarna när han en gång fått motorstopp under Leksandsbron. Han gjorde fast båten vid länsen och sprang i land på timret i träskor. Det spred respekt för den unge skåningen!

En del som ingick i inspektorens uppgifter var att ackordera, årligen förhandla med jordägarna utefter de mindre vattendragen i distriktet som skulle flotta ner till Siljan, Orsasjön och Österdalälven. Svenivar var ju van vid avtal om bäckflottning sedan tiden vid Piteälven. Vid varje förhandling kom man till en punkt när buden var lagda och skogsbönderna skulle överlägga sinsemellan. Då brukade flottningsföreningens representant gå ut och vänta.
Inspektor Johansson konstaterade att han lika gärna kunde sitta kvar inne i värmen, som norrbottning förstod han ändå inte någonting av deras dialekter.  Så blev det!

Svenivar Johansson hade en stor kunskap men också ett stort hjärta för flottningen och personalen. När han i slutet av 60-talet också fick ansvar för avvecklingen av flottningen med allt vad det innebar av uppsägningar av folk tog det honom mycket hårt. Enligt dottern Lillemor Nordahl var det mycket sorgesamt: – Jag har ju mitt på det torra och kan ta pension men hur ska det gå för alla gubbarna?
Hans hälsa blev svårt lidande av allt detta och Svenivar Johansson avled 1970, 60 år gammal.

Källa: Lillemor Nordahl

Åter till Övermo Varv, Knutpunkten…