Lasse Nilsson berättade att många från Västanvik likt honom jobbade i flottningen.
Rekryteringen gick nästan uteslutande på kontakter, man kände någon och fick på så vis rekommendationer. Bra för sammanhållningen och stämningen ombord. Man jobbade tätt ihop och bodde tillsammans.
Gunnar Dahlberg, Erik Hampus, Olle Bröms, Wiklund, Bengt Hedlund, Paul Risander var några namnkunniga Västanvikare.
Lasse själv hade sommarjobb ett par år i slutet på 50-talet. Han var eldare och däcksare och trivdes utmärkt. Ett bra avbrott från vinterns byggjobb.

Lasse berättar en historia:
På måndags morgonen tog man 7- bussen som gick genom byn från Siljansnäs in till Noret. Gubbarna började stiga på i norra byn och sedan vartefter de bodde; Hedlund, Wiklund, Hampus Erik, Dahlberg och Henry Eriksson. Paul Risander bodde i Karlsarvet och steg på sist. När han kom upp på bussen sa hälsade han kamraterna med: 
– Hä va f-n va mycket flotare ä va på buss’n! 
Då var det en som hov upp rösten: – Jag är minsann ingen flotare, jag är ångbåtskapten!
Det var Hampus Erik som var skeppare på ORSA och stolt för sin ställning.  

Det fanns ju ändå en hierarki på båtarna, skepparen var befälhavare, sen kom maskinisten och sen extraskepparen. Dessa var året-runt anställda och rangordningen avspeglade också befordringsvägen för besättningen. Kockan hade också en aktad ställning om än inofficiell. 

Tillbaka till Berättelser