Arbetslivet ombord

Besättningen

Besättningen var från början sju man: skeppare, extra skeppare, maskinist, fyra däckskarlar, av vilka två kunde assistera vid eldning samt kockan.
År 1953 slopades en däckskarl.
Efter säsongens slut tömdes pannorna på vatten, sedan de kokats rena med soda, maskinerna togs isär, alla järndelar smordes in med fett och reparationer företogs. Mera sällan, ungefär vart femte år drogs båtarna upp på slip
Höstarbetet kunde ta en månad och var slutfört i november eller december. Man
var sedan sysselsatt i verkstäderna till april, då upprustningen av båtarna
började. De isärtagna maskinerna sattes ihop och målning utfördes etc.
Innan Flotbåtarna på måndagen lämnade Leksand för att fara till Mora,provianterade de vid ”Nordstjärnans brygga” nedanför bryggeriet. På söndagskvällen hade maskinisten eldat under ångpannan, så att det var bara att kasta loss påföljande morgon.
Varje man utom kockan arbetade i två skift om sex timmar, med lika långt mellanrum för vila. Passen börjande respektive slutande kl. 08.00, 14.00, 20.00 och 02.00. Skepparen och maskinisten hade alltid förmiddags- och kvällsskiftet. Om det gällde en sjumansbesättning, så hade de till sin hjälp en eldare och en däcksman. En av de två senare var i allmänhet en novis, som skulle läras upp. Det var därför naturligt, att han fick tjänstgöra på detta pass och på så sätt få sin utbildning av de två läromästarna ombord. Den övriga tiden upptogs av extraskepparen, en eldare och en däckskarl.

Mathållningen

Mathållningen var ett viktigt kapitel och för de många måltidernas anrättande svarade kockan.
Kl. 07.30 på morgonen, sedan eld gjorts upp i spisen, skulle hon ha första målet färdigt för laget som gick på kl. 08.00. Därefter skulle det avlösta laget äta. Sammansättningen av just detta mål var lika på alla båtarna. Det bestod av salt sill, potatis och ölsoppa s.k. ”öspa”, en dekokt påminnande om välling, gjord på mjölk och svagdricka, och ‘enligt samstämmiga uppgifter mycket välsmakande.
Kl. 11.00 serverades förmiddagskaffe för dem som var vakna, och kl. 11.30, vid skarven mellan två pass, var det dags för middag för de två lagen. Nu kunde rätterna variera och bestå av till exempel köttbullar med potatis, fläsk med bruna bönor, fläskkorv och pannkaka. Till efterrätt förekom ofta frukt- eller rabarbersoppa.
Eftermiddagskaffet kl. 16.00 följdes av kvällsmålet kl. 19.30, vilket mest bestod av rester såsom pyttipanna. Filmjölk ingick ofta, eftersom mjölken ej kunde förvaras kallt utan snabbt surnade.
Det kära kaffedrickandet vidtog åter kl. 23.00 och kl. 01.30, då det ersatte lagad mat, samt kl. 04.00. Vid dessa tre tillfällen fick de vakthavande klara sig själva, eftersom kockan dragit sig tillbaka.
Maten intogs vanligtvis i skansen eller i styrhytten. På båten SILJAN fanns dessutom ett bord på däcket framför skorstenen och vid detta kunde man äta när det var vackert väder Det enda vatten, som fanns att tillgå ombord, kom från sjön och togs bland annat i köket från en kran i fartygssidan. Eftersom tvättrum saknades, gjorde karlarna sin toalett i maskinrummet med hjälp av en hink ånguppvärmt vatten.
Klosetten, som ursprungligen fanns på däcket, togs tidigt bort, eftersom den satt i vägen. Först sedan det på 1950-talet blev bestämmelser om toalett, inreddes en sådan akterut under däck. Under den långa mellanperioden brukade karlarna ta sin tillflykt till ankaret, som hängde framme i fören eller till relingen. Förhållandena gav upphov till en del skämtsamma upptåg: man kunde till exempel fråga kockan, om hon hade märkt, att det ”satt en fågel på kroken”. Det rådde dock en god anda ombord, där den ensamma kvinnan respekterades och behandlades som en kamrat. Hon använde sig i allmänhet av köket för sina toalettbestyr.
Diskvattnet, en spann ångvärmt vatten, hämtades alltid till köket av den avgående maskinisten. Även dricksvatten hämtades från sjön, men det förekom, att man tog med sig en hink källvatten, när tillfälle gavs.
Maten ingick inte i löneförmånerna, utan den fick besättningen stå för själv. Man betalade en viss summa till maskinisten, som skötte om anskaffningen. Det visade sig vara ett billigt kosthåll. På 1960-talets början betalade var och en cirka 100 kr i månaden. Maskinisten handlade på månadskredit i Leksands konsumbutik, och vid seglationens slut räknade han ut, med utgångspunkt från ”matboken”, om besättningen var skyldig pengar eller hade pengar tillgodo.

Från Bengt Bergkvists skrift Hvarpångbåten S/S Siljan 125 år. 

GÖRAN har ankommit flottningsföreningen anläggning i Mora. På bilden ser vi till vänster eldaren Bengt Hedlund och på bryggan extra skepparen Sven Karlsson. Brukligt var vid anlöpet i Mora att skepparen gick till kontoret och stämde av senaste order. Kylskåp fanns ju inte ombord, så därför hämtade vi is som fanns i en sågspånshög och kunde därmed kyla mjölk och specerier åtminstone ett dygn. Båtarna som var vedeldade bunkrade även ved för resan hem till Leksand. S/S Göran och S/S Siljan som fått oljebrännare installerade kunde vid behov fylla på brännolja – 1964.
Foto och bildtext Olle Bröms fr Tugboatlars .se

1 tanke på “Arbetslivet ombord

  1. Pingback: Marianne Larsson, Kocka | Timmerflottningen i Dalarna

Kommentarer är stängda.