Erik Samuel Englund från Ransäter deltog i ett flottarlag i Älvdalen år 1900 som hade till uppgift att ta ner virket från storskogen till Österdalälven för vidare färd till Mora och Siljan.
Berättelsen fanns publicerad i Älvdalens Sockens Historia, del VI.  Solders, Lannebro 1961.
Vi refererar här hur flottningen gick till och utelämnar hans personliga upplevelser.

I Älvdalens kyrkby samlades 200 man som skulle placeras ut efter Österdalälven och dess biflöden. Englund gick med en grupp om 40 -50 man och två hästforor rakt norrut 3 mil till Navernäs där Naverån och Aspvasslen möts för att sen rinna ut i Rothna (Rotälven) och vidare till Österdalälven. På fororna låg flottarhakar, linor, kättingar mm. Männen hade sin egen utrustning som de bar i näverkontar, ryggsäckar, klondykepungar o.dyl. Några hade nya läderstövlar hängande över axeln.  Marschen tog två dagar varav den sista gick genom urskogen. Navernäs ligger strax söder om nuvarande Trängslets skjutfält och var ett etablerat skogshuggarläger med två kojor och ett stall.

Proviant hade forslats upp tidigare och räknades av från lönen vid löneutbetalningen i Älvdalens kyrkby när man kommit tillbaka. Lagen om 20 man bodde i varsin koja och hade båda en bolagsanställd skogvaktare från norra Värmland som bas. Karlarna kom från alla håll, Älvdalen och grannsocknar, från Bergslagen, många från Värmland, någon ända från Medelpad. Vissa såg flottningen som en bra tillflyktsort, om länsman någon gång kom så föregicks han alltid av ryktet. Det gjorde det lätt att hålla sig undan.

De första dagarna var det minusgrader så man fick ligga overksam och vänta. Lön om 26 öre/tim för 10 tim/dag utgick ändå. När blidvädret kom blev det bråttom! Med hakar och spett bröt man sönder isen som låg på älvbotten för att sedan rulla ner timmer och kolved från stränderna.

Älvarna var rensade från sten och liknade stora diken, 4-5 meter breda i botten och 20 -30 meter breda i överkant. Den omgivande terrängen var tämligen jämn och skogbevuxen. Småsjöarna uppströms var uppdämda och när flottgodset låg där på isen släpptes vattnet på.

Is och virke släppte från botten och började röra sig nedåt först sakta men sedan som en 3-4 meter hög isdamm, en vägg av is och virke som rullade fram på älvbotten av vattentrycket uppifrån. Manskapets uppgift var följa med på stränderna och se till att det inte fastnade, bryta sönder ishinder och rulla på virket. Om vattnet steg för högt kunde virket gå över älvkanten och ut i skogen. Då fick man signalera till dammvakten uppe vid sjön med en ståltråd som var uppfäst i träden. Vakten fick stänga dammen och flottningen kunde återupptas först nästa dag. Arbetet var farligt, kraften i isdammen var stor och obeveklig, skador och dödsfall förekom. Man fick också dagligen vada i isvattnet ”så långt man var kluven”. Laget förflyttade sig någon kilometer per dag och fick löpande rulla i mer virke från avlägg på stränderna man passerade. Övernattning fick ske i närbelägna kojor i bästa fall men ofta vid s.k. nyingar.

Efter ett par veckor hade vattennivåer och lufttemperatur stigit, nere i Rothna älv gick det mycket lättare, det var inte heller så mycket nytt virke som skulle petas i. Efter 5 veckor var man tillbaka i Älvdalens kyrkby, fler och fler lag samlades i de stora kojorna på älvens östra sida efter att ha gjort färdigt sina älvar. Vid midsommar var man c:a 100 man.  Två stycken ölbryggerier passade på att ta upp beställning på öl, mot reglementet men affärerna gick strålande. Inför fortsättningen nedför älven till Mora utbröt en konflikt om lönen. Man strejkade för att få 30 öre i timmen. En kommitté stegade in till disponent Sjögren som lugnt och sansat förklarade sig förhindrad att betala ett enda öre utöver de kontrakterade 26 öre/timme. På väg tillbaka till kojorna kom överskogvaktare Johannes Larsson efter kommittén och lovade att betala för 16 -18 timmar per dag istf de överenskomna 10 -12 om de bara började jobba igen. Detta godtogs av mannarna och arbetet återupptogs.

Flottningen fortsatte nedför älven men Englund och ett 50-tal stannade vid kyrkbyn för att frigöra virke som kom i mängder uppifrån Österdalälven och gärna fastnade på holmar och grund. Grövre stockar fastnade ofta i stenbottnen, man fick med haken lägga dem på tvären så att de rullade nedöver. På längden hade de bara fastnat igen. Längre nedströms fanns det mer vatten men också stridare ström, mer flottgods och svåra brötar kunde uppstå. Men förutsättningarna blev också bättre, vädret varmare och man förflyttade sig med båt.

Nedom Oxberg kom man till den 3 km långa Björkforsen. Det är inget egentligt vattenfall men älven är grund och vattnet går i vågor. Englund och 4 kamrater skulle åka båt nedför. Båtföraren Anders Mattson från Mora var van vid forsen och skicklig med båten men vattnet var lågt och efter 300 m fick man bottenkänning och båten välte. Alla kunde vada iland men allt som var i båten, rockar, näverkontar, linor o dyl. flöt iväg nedför älven. Det som gick förlorat ersattes senare av bolaget. Överskogvaktare Larsson stod också vid sitt ord och betalade för 16 – 18 timmar/ dag trots att man jobbade 10 -12. Det bokfördes som extratid för att lossa brötar eller strandrensning som ändå hanns med på ordinarie tid. Det året var det lite vatten i älven så rumpan kom bara till Eldris någon mil från Mora. I Älvdalen var det liv och rörelse, järnvägen hade kommit dit, landsvägar byggdes, diken grävdes. Många flottare blev kvar där men Erik Samuel Englund reste hem till Ransäter igen i oktober.

Etnografiska museet, Etnologiska undersökningen 5 1948/49

Åter till Verksamhet och metoder