Jag har intervjuat morfar, Lars-Erik Larsson om hans tid som flottare i Vansbro i mitten av 50-talet.
Han började som 14-åring vid Västerdalarnas skiljeställe, där han arbetade som sprutpojke. Då tjänade han 16 kronor om dagen. När han var 15 år fick han fortsätta med strömflottning. Arbetsuppgifterna var att transportera virke i vattendrag ut till älvarna.

I Västerdalälven och i Vanån fanns skiljeställen. Virket var märkt med sågverkens egen stämpel i ändarna av stockarna så det kunde skiljas ut vid respektive sågverk när det kom så långt. Massaveden som skulle till Kvarnsvedens pappersbruk skiljdes ut vid Täktens skilje i Borlänge. Resten av virket som ej togs upp av de lokala sågverken flottades ända till Gävle. Så det fanns olika flottarlag längs med hela älven.

Flottningen började medan isarna låg kvar. Då skulle allt virke länsas in, det blev då stora flot som sedan bogserades över sjöarna med motorbåt, varpbåt. Båtarna hade tändkulemotor. Han körde under flera år de här båtarna. På nätterna fick han ofta vara ute och reparera båtar i olika sjöar.
Virket slussades från sjö till sjö, ofta drogs flotet över sjön på nattetid när det var vindstilla. Virket fick slussas genom ett utlopp vid en damm till nästa sjö. Då det var dags att slussa virket genom dammen fick arbetarna en sträcka efter ån att posta. Det hände ofta att stora ”bröt” bildades, det var stora samlingar av virke som hade fastnat i varandra. Det var ett farligt arbete att gå på ”bröten” och börja riva, ofta fick man ta dynamit till hjälp. Han fick som 14-åring dynamit i ryggsäcken och ut och spränga.

Slussningen av virket kunde pågå i flera dygn. Flottlederna var flera kilometer långa innan man kom fram till stora älven.
Flottningen var färdig för säsongen när allt virke hade passerat skiljena, man sa då att ”rumpan” gick. Då var det dags för strömrensning. Man fick då borra och spränga bort sten för att underlätta för nästa års flottning

Under flottningstiden bodde de i flottningskojor längs med lederna. I kojorna var det eldpallspis, vilket innebar att det var en stor öppen eld i mitten kojan. De hade matsäck med sig på dagarna och på kvällarna när de kom tillbaka till kojorna åt de husmanskost. Man hade höga stövlar på sig som gick till midjan, men vad hjälpte det när man ofta trillade i vattnet och var blöt för jämnan. Antalet arbetare varierade från 1-40 man. Lönen på 50-talet var 4 kr i timmen.

Det var många roliga episoder som hände under denna tid.
En gång hade de en jägmästarpraktikant med sig som frågade morfar om han kunde bära sin ryggsäck till kojan, då han var helt slut efter ett dygns arbete. När de kom fram till kojan tog han fram en påse med pulvervällning som han öppnade och hällde i munnen. Sen tog han en skopa vatten och sköljde ner den med. Somnade sedan bums.

Han arbetade med flottningen i 6 år. På vintern körde han häst och traktor i skogen med sin far.De flesta familjer hade egna jordbruk på den tiden och man gick i skolan i sju år, sedan fick man börja arbeta. Han tyckte att flottningen var en rolig tid i sitt liv.

L-E Larssons egen berättelse om flottartiden 1956 -62

L-E Larssons tid som båtförare på ANDERS

Åter till Flottningen i Västerdalarna