En stormig natt på Siljan

Följande berättelse var publicerad i Bengt Bergkvists skrift Hvarpångbåten S/S Siljan 125 år. Redaktionen antar att det kan ha varit GÖRAN där Nils Sellner 1928 blev skeppare. Befälhavare vid tillfället var i sådant fall Per Nilsson som tre år tidigare upplevt pannexplosionen på GÖRAN, DFF’s värsta olycka.

Skepparhistorier
En stormig natt på Siljan

Denna händelse tilldrog sig på en av flottningsföreningens bogserångare å sjön Siljan år 1919. Ångaren hade till uppgift att bogsera (”spela”) de timmermassor som varje år fraktas från Mora till Leksand för vidare befordran till de stora träförädlingsverk, som ligger vid Dalälven och havet

Vi äro en dagsresa från Mora, eftermiddagsvakten närmade sig sitt slut och minuterna gingo i långsam takt. Min högsta önskan var att snart få avlösning av befälhavaren, ty barometern föll oroväckande. Mörka tunga moln dök upp i sydväst, allt bebådande ett annalkande oväder. Vi hade kommit ut på stora sjön.
För att kunna säkerställa det stora timmerflotet, som vi bogserade, bestående av en timmermassa på över hundra tusen stockar, sågo vi oss nödsakade att gå i lä. Utsiktema härtill voro sannerligen inte ljusa. Det kan först som sist nämnas, att det icke enbart var för att rädda våra liv, som vi beslöt oss för att gå i lä, utan fastmer för att icke taga onödiga risker för de stora värden, som lågo i timmermassoma. Det började bli mörkt och vinden tilltog häftigt. Sjön hov allt våldsammare. Varpspelets gång blev allt mödosammare för att sedermera övergå i ryckningar med allt längre och längre uppehåll och för att till slut alldeles upphöra att gå. Ångaren orkade inte till slut kämpa sig fram mot vågorna. 
Blåsten övergick i storm. Vi blevo avlösta av vakten för den kommande natten och fingo tillfälle att få litet mat, men någon vila blev det inte. Sjön gick allt våldsammare, varpspelet började rulla ”back” för den stora tyngd, som den bakomliggande timmermassan utgjorde. Alla klutar sattes till för att bromsa det bakåtrullande spelet, vilket också lyckades. 
Allt tycktes gå bra. men ingen i frivakten gick till kojs: Luften var allt för mycket fylld av spänning för vad som komma skulle. Vindstyrkan närmade sig orkan. Vi hade för länge sedan släppt det sänkstöd, vid vilket vi lågo förtöjda, och ankrat, då detta är en åtgärd, som måste vidtagas vid stark blåst och hög sjö. Men i detta ”hundväder” föreslogo ej våra stora ankare att hålla båten kvar.
Vi drevo i nordostlig riktning med timmerflotet. Plötsligt blev det stopp. Ankarna hade fått fäste, kanske blott för en kort stund, men de tycktes hålla. Det stramade åt bogserviren och ankarkättingar. Spänningen stegrade för att bli nästan olidlig. Man hörde knäppningar och knakningar i förening med den intensiva stormens tjut. Att gå ut i en av jollarna i den rådande sjön och mörkret var omöjligt, ty ibland hade vi de fräsande vågorna högt över däcket och vågdalarna långt under oss. Vinden tog nu i som aldrig förr. Vi liksom väntade att någon del av båten skulle ryckas loss. Men ankarkättingarna höllo fortfarande. De voro spända som frolsträngar.
Då hördes ett ljud, liksom en knall, på fördäck. Jag sprang dit och såg att styrbords ankarkätting gått av. Ankaret samt en massa kätting lågo nog för alltid långt nere i dyn någonstans på Siljans botten. Nu gällde det att handla raskt och säkert samt söka komma i lä. Jag blev anmodad av befälhavaren att sköta rattar, spakar och kopplingar inne i navigationshytten. Det första vi gjorde var att vinscha upp det ankare, som var beläget på babords sida, vilket var allt annat än någon lätt sak i den höga sjön och det becksvarta mörkret.
Genom rullningen på vågorna hoppade och slirade ankarspelet med ett öron- bedövande rassel, som i mörkret framkallade små blixtar i kättingboxarna. Därefter sattes maskinen i rörelse. Kursen lades om och nu fingo vi i den våldsamma sjön känna på den starka sjögången. Det rådde ingen ordning ombord, med de omkullvräkta lösa borden, sönderslaget porslin och förlorade maträtter.
Vi gjorde en lov runt timmerflotet, som vi antogo skulle finnas någonstans där ute i vågorna och mörkret. Ännu voro vi i kontakt med flotet, som var sammanlänkat med den starka spel- och bogserviren, som löpte över akterdäck, och vilken vid behov kunde rullas ut. Den var över
2 000 meter lång, tillräckligt ör att komma i lä vid ”Tjuvholmen”. Vi ankrade, spelade in den lösa viren, och allt tycktes gå bra. Det stora timmerflotet, som legat invid holmen ett stycke från ångaren, drevs så småningom med vågoma till den sida av holmen, där vi lågo förankrade, och kom därmed i säkerhet. Stormen bedarrade och den mörka och blåsiga ovädersnatten avlöstes av daggryningen. Detta år blott en alldaglig händelse och en liten episod från det liv, som en sjöman här i våra insjöar får uppleva.

Nils Sellner

1 tanke på “En stormig natt på Siljan

  1. Pingback: GÖRAN | Timmerflottningen i Dalarna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s