Längs flottleden fanns många hinder för flottgods och båtar. Även den reguljära sjöfarten hade svårigheter i vissa passager. På sina ställen, särskilt nedströms Insjön var det stengrund – harar, som man fick ta itu med medelst entreprenadmaskiner vid lågvatten men till större delen i strömmande vatten var det sandbotten.
När tillstånd söktes för muddring blev det ofta intressekonflikter med befolkningen i socknarna runt sjön som med fog var oroliga för att fisket skulle påverkas negativt. 

Flottningsföreningens mudderverk byggdes 1908 på Hernösands Verkstads och Varvs AB där man 20 år tidigare hade beställt FLOTTISTEN. Måtten på pråmskrovet var 21 x 7 meter. I offerten tillställd flottningschefen Axel Löf i Orsa benämns det enskopsverk med en grävarm och en ångdriven sugpump. Pråmen hade utrymmen för manskap och manövrering och maskinrum för pumpen. Egen framdrivning saknades. Redaktionen och våra uppgiftslämnare har endast sett bilder utan skopan. Sannolikt beställdes inte denna.
Med sugpumpen muddrades bara sand och det gjordes mycket jobb i sjösystemet. Exempelvis muddrades en hel del passager nedströms Leksand, inte minst Insjöns in- och utlopp. I Mora fick mudderverket arbeta i den ständiga kampen med sanden. Sandbanken utanför dagens båthamn i Sanda består av muddermassor från timmermagasinet och älven.  Vid flera tillfällen gjorde man fast en av de större båtarna och lät propellern göra jobbet med att flytta bottensanden vid Sanda, som verkligen gjorde skäl för namnet.

Man anlitade också Skånska Cement (Skanska) för muddring. Se nedan.

I oktober 1961 företogs en större rensning vid kyrkgrundet i Leksand, sista arbetet med verket gjordes vid Orsandbaden i Leksand.

När mudderverket tjänat ut 1965 köptes det av Martin Sjöholm och Göte Persson fr. Leksand. Efter ombyggnad på Lidwalls fick pråmen nytt liv som serveringsbåten ORSAKULLAN vid ångbåtskajen i Orsa. Verksamheten drevs under två somrar innan man lade ner. Ångmaskinen togs tillvara av Erik Älfblom som förvarade den fullt körbar i Bäckbodarna i Insjön

Ägaren till Hotell Siljan, Åke Dahl köpte serveringspråmen för 200.000 kr, rustade för ytterligare 300.000 och tog ner den till ångbåtskajen i Saxviken Mora för att användas till matservering och dans. I åtta år drevs hon sommartid under namnet MORAKULLAN med plats för 170 gäster. 1976 beslutade dock kommunen att inte förlänga tillståndet att ligga vid ångbåtskajen och etablissemanget fick bomma igen och serveringspråmen flyttas.
Hon lades ut i älven, förtöjd vid en läns vid järnvägsbron i Mora där det brukade vara isfritt på vintrarna. Där fick hon ligga kvar i avvaktan på bättre tider och nya uppgifter.

Vintern 1979 orsakade en läcka i skrovet att hon sjönk till 2/3. En bärgningsbil vinschade båten mot strandkanten där hon tätades och länsades. Försäkringen täckte bärgningen men inte renoveringen. En polisutredning inleddes och mycket talade för att objudna gäster festat ombord och sedan öppnat en bottenventil enligt Falu-Kuriren. Alla planer på fortsatt restaurangrörelse sjönk med pråmen.
MORAKULLAN bogserades ner till Övermo Leksand i mitten av 80-talet där hon hade köpts av Basis Snickeri. Hon rustades delvis men 2010 gick hon till skrot för 2 kr/kg x 8 ton.

Uppgifter från Tony Nordesjö, Älven av Åke Rosén 2020, Falu-Kuriren.

Skånska Cements mudderverk

Flottningsföreningen fick lov att muddra utanför Sanda i Mora i början av 60-talet. Det hade blivit för grunt där timmermagasinen låg vilket var ett ständigt bekymmer. Platsen hette Sanda av en orsak, älven spolade ständigt med sig sand.
Skånska Cement som de hette då, senare Skanska, transporterade dit ett mudderverk. Det kom på järnväg och monterades ihop nere vid Saxviken. Verket var eldrivet, muddermassorna spolades iväg i en lång rörledning som gick via Sandbanken och sen långt ut på sjön där det var djupt.

När man var färdig vid Sanda flyttades verket till Tibble där vi vet att det muddrades 1964. Muddringen i Mora torde alltså ha ägt rum 1963. Vår sagesman Hans Forsström minns att verket låg i Mora vintern 63 – 64.

I Österdalälven i Tibble by i Leksand fanns ingen sjö att dumpa muddermassorna i. Jan Nygård från Tibble minns att han sprungit på de grova rören som gick efter älvkanten en dryg kilometer ned till Brettn där älven gör en krök. Där gick rören upp på land till en liten myr, c:a 250 meter i diameter. Sanden fick fylla igen den och vattnet leddes tillbaka till älven via Knasbäcken.

Uppgifter och bilder från Mora Hans Forsström

Uppgifter från Tibble, Jan Nygård, Sven Skog och Göte Lasses

Tillbaka till Verksamhet och metoder