Karin Blom – Persson i Järna Hembygdsblad 2024
“Jag var ung en gång för längesen en flottare med färg…”. “Flottarkärlek” en riktig slagdänga på sin tid med Gösta “Snoddas” Nordgren, där yrket som flottare besjungs i ett något romantiserat skimmer. En liten fundering som genast dyker upp; var det verkligen så där klämkäckt och “haderianhadera” att vara flottare?
Ja det fanns säkert stunder när gemenskapen i flottarlaget var gemytligt och arbetet “flöt” på. Men jobbet som flottare innebar också en stor fara för arbetarna och en del fick tyvärr sätta livet till i otäcka drunkningsolyckor, som till exempel olyckan som skedde vid Hjärpstupet i Hummelforsen vid midsommartiden 1867, då hela fem personer miste livet vid ett och samma tillfälle. Risker för klämskador var vanligt vid hanteringen av stockarna. Verktyg som inte skötts om och båtshakar som lossnade från skaften kunde också medföra olyckor. Båtfärder utför strida forsar var även det mycket riskfvllt.
Trots de stora olycksriskerna och säkert många tillbud, de flesta som var med och flottade var oftast inte simkunniga, så hände det sällan svåra olyckor. Som en flottare sa: “Det gällde att tänka efter i det där jobbet annars kunde det gå riktigt illa”. En flottare vid namn David Bäckman (ej från Järna), som inte hade några simkunskaper; men var duktig på att lossa brötar, gjorde följande när han emellanåt råkade ramla i vattnen, när han sjönk till botten så kunde han genom att spänna tillkraftigt med benen ända ta sig upp till ytan igen.
Ja vad säger man, bra karl reder sig själv.
Flottningen på Västerdalälven tog sin början redan omkring år 1630 i liten skala men under ordnade former. Drottning Kristina gav år 1649 Wästerdals-Wede-Compagmet ensamrätt på att köpa upp ved i Västerdalarna. Landshövdingen hade pratat med allmogen året innan och gjort upp om regelbundna leveranser av timmer, sågstockar och gruvved till detta kompani. Fyrtio år senare hade kompaniet så stora skulder att privilegierna drogs in och Bergslaget tog över ledningen.
I Carl von Linné och även i Abraham Hylpers skildringar av Västerdalarna så nämner bägge flottningen och de beskriver hur den gick till. Hylpers ansåg för övrigt att Järna socken var den största kabbleverantören, kabbar var det samma som gruvstöttor.
På 1700-talet tillkom en lag om rätten att flotta timmer och år 1811 meddelades det genom brev från kungen hur flottningen skulle g till och hur flottningslederna skulle anläggas.
Under 1800-talets första hälft ökade flottningen starkt i och med att sågverksindustrin tog fart och framför allt sedan handeln med virke blev fri inom landet. Nu kunde de skogsägande bönderna sälja sitt virke till sågverken samt även exportera.
Från början av 1900—talet ökade flottningen ytterligare då mycket timmer fraktades längs älvarna till stora sågverk och till massa/pappersindustrin. Detta höll sedan i sig ända fram till ca 1960-talet, då flottningen upphörde i princip helt. Timret fraktades nu enbart på tåg och med timmerbilar.
Flottningen var ett sätt att transportera timmer i strömmande vattendrag från skogarna, ner till gruvor och sågverk. Timret fick flyta med det strömmande vattnet i älvar, åar och bäckar. I mindre strömmande delar av vattendragen samlades timret ihop i stora flot (även kallat timmernot) och spelades eller bogserades till ställen där strömmen kunde ta det vidare. De vattendrag som användes för flottning kallades flottningsleder eller flottleder. Även bäckflottning har förekommit, s länge skogsbilvägar saknades, flottning i bäckar och åar var viktig för att få timret ner till huvudälven.
Nya flottningsleder drogs förbi forsar och senare förbi vattenkraftverk i sprängda eller byggda timmerrännor. Efter tillkomsten av den så kallade Strömrensninigskommittén i början av 1800-talet, rensades älvarna från allt som kunde hindra timrets framfärd i vattnet. På så sätt minskade strandägarnas möjligheter att hindra flottningen. Det bildades flottningsföreningar, det vill säga ett kooperativ av virkesägare som gemensamt bekostade flottning och underhåll av lederna.
Mellan åren 1880 och 1900 ökade flottlederna i Sverige från 5.165 km till ca 20.000 km. De allmänna flottlederna utgjordes av 33.000 km under 1940-talet och mer än 18 miljoner kubikmeter timmer flottades. Cirka 80 % av flottlederna fanns i Norrland, där Ångermanälven hade landets längsta flottledssystem med 3.338 km. När flottningen var som intensivast under 1930-talet fanns det över 3.000 mil flottleder, mer än 18 miljoner kubikmeter virke flottades och omkring 50.000 personer var sysselsatta. Utöver dessa var det omkring 200.000 som arbetade i skogen och i industrin, med att hantera virket.
Bilden (se inbäddad artikel nedan) som är tagen vid Vanåskiljet, var ett av tv skiljen. Det andra var Västerdalsskiljet eller Görskiljet i Västerdalälven.
Vad var då ett skilje? Jo, skiljet var ett sorteringsverk som låg i slutet av flottningsleden. Här skedde själva sorteringen av det flottade timret, från bryggor, det vill säga timret sorterades efter ägare och sortiment. En del buntades och bogserades till sågverken, som det ju fanns några stycken av i Vansbro till exempel. Vill man veta mer om dessa sågverk kan man läsa i boken “Vansbro’s historia” skriven av Erik Wanfors.
Det som inte gick till sågverken skickades vidare i älven nedströms mot massaindustrierna som oftast låg ute vid kusten. Bogserbåtar transporterade timret i långa rader, buntade med kätting. I Vanån, respektive Västerdalälven, ska det ha funnits tre stycken bogserbåtar som bogserade timret till sågverken.
Flottningen var ett säsongsarbete som för det mesta startade i april månad och pågick till augusti. Då hade flottningsgodset passerat de två skiljena och älvarna var tomma på flytande timmer. Många kombinerade flottningen med skogsarbete på vintrarna. När flottningen var som intensivast så sysselsatte det ca 200 personer som arbetade i skift vid de två skiljeställena i Vansbro. Men det var inte bara där som det behövdes folk, det krävdes också arbetskraft vid de små strömdragen som rann ut i de båda huvudälvarna. Landrensning och annat krävde också arbetskraft.
Från 1960-talet minskade flottningen och epoken tog slut i april 1970. Då började timret istället fraktas på tåg och med timmerbilar.
Men man förstår att Järnakarlarna var duktiga flottare eftersom det myntades ett uttryck: “Järnagäss”. Med det menades att Järnakarlarna var som gäss, kvicka och snabba när de sprang fram över timret och åkte på stockar som flöt i älvarna.
Ja, det var tider det.
Haderianhadera!
Kopia av artikeln med bild på personal vid Vanåskiljet
Timmerflottningen i Dalarna 