Görskiljet i Vansbro


Görskiljet låg uppströms Vansbro nära Eldforsen. De äldre flottarna kallade hela Västerdalälven för Göra, den bildades ju av Görälven och Fuluälven. (Göra och Fulan)

John Granberg berättar i Järna Hembygdsblad. Här i sammandrag.

Skiftbyte i Vanåns Skilje Foto Erik Wanfors fr. L-E Larssons samling

– Jag fick börja på skiljet som 14-åring sommaren -57 sen min bror Sven hört med Ingrids Arne som var bas inom flottningsföreningen om det fanns plats för en arbetsvillig yngling. Första sommaren placerades jag på en brygga ihop med Kalle Sjöström. Han lärde mig allt om konsten att lägga timret rätt, tvärs över älven parallellt med bryggorna vi stod på.
Ändarna på stockarna skulle vetta mot gluggarna längst ner på skiljet där Backolaspojkarna Anders och Verner drog ut grönmålat Brovirke och vitmålat Träkolvirke till fickorna där stördragarna, skiljets verkliga hårdingar drog de obarkade timmerstockarna upp på varandra till flot. Dessa kördes sen med flotbåt till resp. sågverk. (Uppströms på Vanån . reds. anmärkning)

Skilje okänd plats Foto Nils Sellner


Andra året frågade jag Ingrids Arne om jag kunde få sitta i en “allmän” glugg. Ibland blev det lite att göra och lite långtråkigt på tvärbryggorna. I en allmän glugg drog vi ut “allmänt” virke, omålat timmer och massaved till Bergslaget och Korsnäs, för att underlätta för Backolaspojkarna att skilja ut Vansbrovirket. Allmänvirket fortsatte sen med älven till Täktenskiljet för pappersbrukens räkning. Jag fick sitta i en glugg mitt emot Jakob Birger, han var rolig. Vi tävlade om vem som pickade snabbast med haken då det kom högvis med massaved. Det såg ut som nackarna på ivriga höns som pickande på ett sädesfält.

Täktens skilje. 20-tal. Foto fr Dalarnas Museum

Avsyningsbryggan på Görskiljet kallades för Grini, den var vikt för Hol Lars, en tillvaro i total isolering. Ibland kom Åke Sjöberg, disponent på Brosågen fram till oss på allmängluggarna och bad oss dra ut en grönmålad Brostock. Han ville testa Hol Lars på Grini där allmänvirket gick igenom och blev avsynat. Efter ca 10 min. kom Hol Lars med bestämda steg längs bryggan bogserande på den grönmålade stocken och drog in den i skiljet igen så att Backolas Anders kunde få den till Brofickan. Då sken disponenten upp och man formligen såg hur han tänkte “Inget till spillo har inte”.

MAJKEN passerar Brosågen i Vansbro. Foto Erik Liljeroth Nordiska Museet Från Bengt Pollacks samling.

Det fanns många stjärnor på skiljet. Varje gång det kom något kufiskt i älven blev det noga synat och upplyft till allmän beskådan. Någon såg rester av en kondom, ringen krokades på haken och lyftes upp. Då hävde Pell Evald upp sin gälla stämma och skrek så alla hörde: “Ânda skä i sparô pôjker. Ä finns lösä slingôr tä köpa” (lösa slingor /påsar. Dåtidens kondomer bestod av en ring och en utbytbar påse. Reds anmärkning)

Vi gick tvåskift, 1:a skiftet för en morgontrött yngling var segt. Ivars Alfred var skiftbas, klädd i hatt, islandströja, storväst, tjocka byxor och stövlar, alltid samma utstyrsel oavsett väder. Oftast var det pressande varmt. Ett bombsäkert tecken på att termometern passerat +30-strecket var att Ivars Alfred satt på en brygga, pendlandes med benen och de gröna Tretornstövlarna i det svalkande vattnet. Vi ynglingar satt nakna så när som på badbyxor och en liten skärmmössa och hoppade i vattnet bakom rullen i gluggen så fort tillfälle bjöds. Tänk att det aldrig hände nån olycka vid rullarna, motordrivna stålrullar med vassa piggar som piskade strax ovan vattenytan! De grep tag i virket och drog ut det till Hol Lars på Grini. Fastnade en målad stock i rullen ställde vi oss helt sonika på stocken, tryckte ner den och tvingade tillbaks den in i skiljet. Hade Arbetarskyddsstyrelsen funnits på den tiden hade det garanterat renderat i ”rött kort”.

Rast vid skiljet Foto Nils Sellner

Jag jobbade på “Göra” alla somrar som jag gick i realskolan och gymnasiet. När jobbet på skiljet var avklarat hakade jag på “rumpningen” längs Vanån och Västerdalälven. Det blev i regel jobb ända tills skolan började på hösten, en utmärkt inkomstkälla för en studerande yngling som inte var bortskämd med veckopengen.
Sedermera blev jag mattelärare. Om det hade något att göra med att vi räknade allt virke vi drog ut i gluggen, vill jag låta vara osagt. Vi hade en räknesnurra, typ mini-abakus, där vi slog in timret i ental och massabitarna i 10-tal för avläsning hos kasernvakten Petrus efter fullbordat skift.
Tiden med DFF Dalelfvarnes Flottningsförening var en danande och härlig tid i ungdomsåren.

/ John Granberg

Åter till Berättelser om folk och äventyr