Inger Lind från Åkersbodarna minns sina äventyr som kocka på S/S SILJAN  år 1955. Hennes kunskaper om matlagning inskränkte sig dittills till vällingkokning åt fars skogshuggarlag och som kökspiga på Gästis. Men sjölivet lockade, hon sökte jobbet och fick det.
En sjöresa många år senare väckte många minnen och vi fick en färgstark historia!

KOCKAN PÅ BÅTEN SILJAN.

Det är en underbart vacker sommardag i landet Siljan. John Matsson en före detta välkänd profil på timmerplan vid Bergkvists såg och jag lämnar Siljansnäs och Fornbybanken bakom oss, vidare söderut på Österviken och snart rundar vi kyrkuddarna för att sakta glida under bron i Leksand. Vi ämnar oss nedströms älven för att njuta av alla byar och vyer som bjuds i våra trakter.
Mitt emot kajen ligger en flotbåt förtöjd. Dåtiden mitt i nutiden. Synen av båten berör mig, angår mig. När vi sen kommer till Varvet i Övermo blir plötsligt dåtiden min nutid.

Dåtid i nutid
Jag är 16 år och kommer på cykel nerför backen mot Varvet. På pakethållaren har jag en väska med vetebröd som jag bakat. Mitt namn är Inger Lind och jag kommer från Åkersbodarna. Om några minuter skall jag gå ombord på flotbåten Siljan för att börja jobba som kocka. Mina erfarenheter av matlagning är minimala. Meritlistan talar om jobb på kyrkogården på sommaren och under den senaste vintern har jag diskat på matbespisningen i Gästis. Det är äventyret med att åka båt som tilltalar mig.

Jungfruturen
Mina blivande matgäster och arbetskamrater synar mig uppifrån och ner. Så guidas jag runt. Ett pyttelitet kök med en vedspis. Ett lika litet kyffe med en säng bakom en dörr direkt från köket blir mitt rum. Ett litet runt fönster släpper in ljuset. Värmen från ångpannan och motorns dova dunk gör att köket känns varmt och ombonat mot den kylslagna luften utanför. Jag provligger sängen Det är då ingen höjdare. Stenhård. Bara att gilla läget. ”Gubbarna” springer omkring där uppe på däck och förbereder avfärden. Vi blir borta en vecka. Några tjut i ångvisslan och vi är på väg.
Sakta stånkar båten över älven och lägger till vid kajen. Vi skall in i Noret för att handla mat och till bryggeriet för att köpa öl och svagdricka. Det är manskapet som står för notan. Tillbaka får jag veta mattiderna och vad som förväntas av mig vid måltiderna. Nu börjar det gå upp för mig att det ska bli på tok för mycket matlagning. Männen jobbar i skift så det blir långa dagar.

Första badet
Väl utanför Orsandbaden någonstans blir det av någon anledning stopp. Jag beslutar mig för att ta ett dopp. Eftersom alla över 25 år i min värld är gubbar så är det en gubbe som får syn på mig. Han är inte sen att meddela övriga att kockan hoppat överbord. En av dem kommer på dem sagolika iden att upplysa mig om att 4et är 60 meter till botten. Nu tar det roliga slut. Plötsligt blir Siljan ett svart monster som kan förpassa mig 60 meter ner i djupet. Nästa elände. Jag kommer inte upp i båten själv. En båtshake och starka armar drar mig mot himmel och sol. Min baddräkt är en axelbandslös historia i resår som nu sitter vid knäna. Så där står kockan i all sin prakt till allmänt beskådande på däck. Jag lämnar ogärna köket under en tid.

Vedspisen, vän eller fiende?
Ägnar mig åt spisen. I ugnen hittar jag en hästsko och annat järnskrot. Ut med bråten. Beslutar mig för att göra en ugnspannkaka. Det tror jag mig klara. Snart sitter ett hungrigt gäng runt det lilla bordet och tittar längtansfullt mot ugnsluckan. Det luktar god pannkaka. Ut med den. Märkligt! Halva kakan är en bränd skorpa medan andra halvan är en tjock gegga som kanske skulle kunna bli en pannkaka. Det blir mycket smörgås i stället. In med järnskrotet igen. Spisen lutar mot väggen. Ha för all del aldrig en full kastrull på den! I skåpet finns det kulinariska specerivaror som bruna bönor t.ex.
Någon kokbok har jag inte så när vi kommer till Mora ringer jag hem till mor och frågar om de bruna bönorna. Blötläggning? Sirap? Koka länge? Varför är allt så omständigt?

Nej, testa det där med pannkakssmeten igen. Nu stoppar jag ner torkat vetebröd i smeten och steker skivorna i stekpannan. Jag vet! Det kallas fattiga riddare. Stackars gubbar och stackars kocka. Nu får jag minsann höra att en hungrig karl skall man inte servera fattiga riddare för då blir han ännu hungrigare och dessutom förbannad. Så stommen på matsedeln får bli frukosten. Den är jag stensäker på. I hela Övermo by är stekt salt sill och välling eller öspa obligatorisk frukost varje dag. Tänk vad praktiskt! Så varje kväll efter disken rensar jag salt sill och lägger i blöt till nästa dag.

Fritidsnöjen
Sen finns det lite tid innan läggdags. Jag drar mig mot gubbgänget för att få lite sällskap och snart dras jag in i den allt överskuggande fritidssysselsättningen nämligen kortspel. Jag kan så inte mycket om kortspel. Välvilligt lär de ut sina olika ”vändor” och ”knep”. Jag är ju i deras tycke en helt ofarlig medspelare så en av gubbarna dristar sig till att föreslå att den som förlorar skall diska kvällsdisken. Nu ser jag ett ljus i tunneln. Kortleken blir min bästa vän. Snart står än den än den andra där och diskar.
Det faller mig aldrig in att jag kan få sparken från jobbet. Men ibland är det ”på håret”. Som när jag städar båten första gången. Det är min uppgift. Jag går noggrant tillväga. Högt och lågt och varför inte lyfta på slafarna och kika under. Men vad är detta? Porrtidningar i hundratal! Har jag aldrig sett förr. Hemska bilder — skamliga bilder. Vartefter jag studerar blir jag alltmer heligt förbannad på gubbarna. Vilka snuskhumrar! Min egen stripptripp efter badet placerar mig tillsammans med all denna smörja på botten av all ära. Men nu djävulen! Upp med det runda fönstret. Och Siljans vågor sväljer tacksamt all denna osköns skämslitteratur. Det tar ett tag men snart finns inte en tidning kvar.
Det står inte på förrän drevet går på däck. Vem faan har tagit tidningarna? Och var är dem? De skyller på varann och gapar och skriker. Till sist står de inför en fasansfull frågeställning. Kan det vara kockan? Vem skall fråga? Pinsamt! Minst sagt. Jag hör palavret från min tillflyktsort i köket. Jag förstår att jag gått utanför mina befogenheter. Klampat in på förbjuden mark.

Blåst..
Insikten att den nitiska kockan har berövat dem snuttefilten som de under årtionden gnetat ihop blir bedövande. En unison utskällning följer och det är nu som min fortsatta karriär som kocka hänger i en skör tråd. Som tur är befinner vi oss mitt på Siljan och det drar ihop sig till ett blåsväder av stora mått. Himlen är lika blåsvart som gubbarna i synen.
Följande natt behövs inga snuttefiltar. Det stormar på Siljan. Ingen sover. Länsen brister och timret ger sig ut på drift. En av följebåtarna sliter sig och försvinner i mörkret. Några av gubbarna tar sig ner i den återstående båten och ger sig iväg för att försöka få ihop länsen. Siljan kränger våldsamt. I köket slits skåpluckorna upp och matvaror bladat med porslin och mjöl fyller golvet. Fram på morgontimmarna lägger sig sjön något och efter stora ansträngningar kopplas länsen ihop. En massa timmer har farit all världens väg. Vi drar vidare mot nästa diktal.
Efter några vändor mellan Mora och Leksand kan jag rutinerna. Vänjer mig vid att somna till motorns dova dunk och skvalpet mot utsidan av min väggfasta säng. Snart känner jag varje vy horisonten har att bjuda när jag ser ut genom mitt fönster på morgonen. Jag vet alltid var vi befinner oss. Ingen dag på sjön är den andra lik. Himlens alla färgskiftningar i vattnet. Vattnets alla skepnader. Ringen av de blå bergen runt oss. Och allt detta i händerna på vädrets alla makter. Jag älskar den här sjön.

Utmaningar med mathållningen
Men det är ju det här med maten. Varje gång vi lägger till i Mora letar gubbarna fram is under en stor sågspånshög. Isen packas ner i en låda på däck. Det är vårt kylskåp. Under veckan händer det trots allt att mat surnar. Nu har ju hela falukorvsringen surnat! Pinsamt för mig. Maten kostar ju. Jag slår in ringen i gråpapper och slänger den i sjön när ingen ser. Den sjunker nog. Jag går uppe på däck och följer korvpaketet som guppar så sakteliga utmed relingen.
Fasiken! Den sjunker ju inte. Nu börjar det brännas. Paketet har nått aktern. Där står hela gänget och glor ner bakom båten av någon anledning. Nu kommer den förbaskade korven in i skvalpet efter propellern. Papperet glider av och korven dansar runt och visar alla sina sidor. Gubbögon. – Hallå! Kockan har kastat en hel falukorvsring! Nu får vi ingen korv på hela veckan! Jag föreslår att vi äter lite mer sill.

Korta landpermissioner
Om jag är ett frågetecken vid spisen så duger jag i alla fall när vi kommer till Olsnäsviken. Nu ska vi iland och spela fotboll. Det är ett stenigt område och sista biten handlar om att vada. Men kockan blir minsann buren i land. Jag ska vara målvakt. Om det är för att det är kul att skjuta på kockan vet jag inte men jag har roligt. Skönt med lite nöje. Det är inte ofta. Som när jag sitter utanför Hjortnäs på onsdagskväll och inte kommer i land till dansen. Då är inte båtlivet mycket värt.

Vi har ju våra ställen där vi stannar från och till. Ett sådant ställe är vid bron på Sollerön. Vid ett tillfälle kommer några killar och ror förbi. Jag följer med en bit utåt sjön. Men pojkar är pojkar. Vad kan man ha för kul med en tjej i båten? Jag ligger risigt till. De tänker inte släppa iland mig frivilligt. Efter ett jätteslagsmål där jag vevar runt med en åra så båten och pojkarna åker både hit och dit blir jag avsläppt. Det är inte alltid lätt att vara kocka. Väl inne på båten igen uppfylls jag av en oändlig trygghetskänsla som inbegriper ”mina” gubbar. De är alltid reko mot mig. Men inte ett ord om slagsmålet.

Åter i nutiden
Plötsligt blir allt så tyst! John har stängt av motorn. Han vill att vi äter lunch. Jag återvänder från dåtid till nutid. Ser att vi kommit till Insjön medan jag suttit i mina tankar. Vi är utanför timmerhögarna vid Bergkvists såg. Jag dukar fram mat åt oss. Ja va då? Jag är ju kocka. Nu är Bergkvistarna ägare till båten Siljan. Det värmer mitt hjärta. Båten är välskött och lever ett lugnt pensionärsliv bland Siljans vågor. Så mycket timmer den dragit, så mycket av allt.
Visstja! Gubbarna på båten sa att de ökat 4 kg i vikt under den där sommaren 1955. Inte nog med det. Jag var välkommen nästa sommar också. Det gick tydligen ganska bra för mig ändå då.
Nu drar vi vidare söderut efter älven.
Hälsn. Inger Lind

Inger berättade också för redaktionen om en incident vid Nordstjernans brygga i Noret.
På måndagmornarna la alltid båtarna till i Leksands Noret för att proviantera. Av någon anledning blev man denna gång klar för avgång tidigare än planerat och lade ut för att gå till Mora. Inger kom till bryggan på sin cykel bara för att se SILJAN försvinna under bron och uppför älven. Att ropa hjälpte inte och att genskjuta med cykeln var inte att tänka på. Ledsen, arg och uppgiven såg hon röken från skorstenen försvinna bakom kyrkudden.
– Då kan de gott klara sig utan kocka en vecka, så kanske de lär sig att kolla att jag är med,  tänkte hon. Då såg hon röken och båten komma tillbaka nedför älven.
Båten gick in till bryggan och hon såg på långt håll att stämningen ombord var usel. Besättningen hade skällt och skyllt på varandra för att man glömt kockan. Att bli utan hennes mat var en fasansfull tanke.
– Men tydligen var de sura på mig också för de la inte ut landgången så det blev till att hoppa!

NÅGRA FAKTA OM ÅNGBÅTEN SILJANS VERKSAMHET.

Siljan byggdes år 1868. Fram till år 1977 fraktade Siljan timmer från Orsa till Leksand. Båten ägs idag av Bergkvist — Insjön AB.
Från år 1955 bestod besättningen av skeppare, extra skeppare, maskinist, tre däckskarlar och en kocka. Besättningen arbetade dygnet runt utom på söndagar. Ett ”flot” kunde innehålla upp till 160000 timmer. Båten ”spelade” ut en 2000 meter lång wire som hölls flytande av två jullar. Båten fästes vid en ”diktal”‘ varefter flotet spelades in. Det fanns ca 40 diktaler på sjön Siljan. En resa till Mora och tillbaka till Leksand med timmer tog ca SO timmar om allt gick bra.
Kockan hade ansvaret för att det kom mat på bordet. Första målet var kl 8 för laget som skulle börja sitt skift.
Därefter avgående lag. KI 11 var det förmiddagskaffe. Kl 13.30 middag för två lag. Eftermiddagskaffe kl 16.00. Kvällsmål Id 19.30. Vid tre tillfällen under natten svarade manskapet själva för någon förtäring. Oftast blev det kaffe. Kaffebröd fick kockan baka antingen på båten eller under ledig tid hemma.
Båten Siljan är med sin originalmotor betraktad som en raritet. Sedan Bergkvistarna tog över båten 1969 var Bengt Bergkvist maskinist på Siljan i många år. Bengt Bergkvist skriver:
”Vår familjs strävan är att kunna överlämna Siljan till kommande släkten i samma skick som förfäderna hållit den i.”
Vi alla som haft förmånen att få vistas och arbeta på båten gläds åt de orden från Bengt som nyligen lämnat oss. Det skulle bli tomt på Siljan utan Siljan

Inger Lind

Åter till Kockorna och Mathållningen