Flottningsårets början

Vintertid kördes timmer ut på sjöarna, timret skulle flottas när isen smält. Massaveden som var nyhuggen och låg på land skulle ströläggas och torkas.Timret fick lov att länsas in, man tog timmer, lade runt, slog sedan länskoppel satte ihop till en läns. Det fanns två typer av koppel, baklänskoppel eller knivkoppel som var kraftigare.

När våren kom och isen smält började en intensiv vältning av massaved och timmer. Dammarna slogs igen för att dämma upp sjöarna. Virket som låg med läns runt om kunde ligga på flera ställen i en sjö. Virket skulle dras över sjöarna till ån där dammen var, oftast nattetid när det var lugnt.

Bogsering kunde ske med handdriven speleka eller med motorbåt (varpbåt) i de större sjöarna. Det hände att floten gick sönder och det blev ett väldigt arbete att samla ihop virket. Sedan skulle timret slussas genom dammen, det hände att vattnet tog slut, då fick man slå igen dammen och vänta på regn och vatten från olika tillflöden.När allt var nere i stora älven, i detta fall Vanån och Västerdalälven i Vansbro.

Där fanns 2 skiljeställen, det var Vanåskiljet och Görskiljet. Vid Görskiljet var en stoppläns förankrad i stenkistor. Vid vårfloden kunde det bli kraftiga, kilometerlånga brötbildningar. Det var ett tungt arbete att få loss virket, man fick vara där med motorbåt och spela loss kilar.

Arbete som gjordes på isen
En stenkista timrades på isen, den gjordes lika hög som det var djupt. Sedan sågades isen runt kistan och timringen sjönk. Kistan fylldes med sten, sen fortsatte man att timra lika högt som beräknad vårflod, därefter fylldes den upp med sten.

Sänkstöd, en stor sten kördes ut på isen, det borrades i stenen där man fäste en kätting, och satt fast en lång stock, stocken sjönk och man gjorde ett fäste i andra änden, där man sedan kunde fästa motorvarpbåten.

Pålning, nya diktaler skulle göras med en pålkran, en hög konstruktion med ett tungt lod som spelades upp. Lodet släpptes sedan ner, fritt fall. Lars Pollack körde pålkranen.

Länstillverkning, timmer barkades och det borrades hål i båda ändar. På en grov läns sattes det på en järnring, ringen värmdes röd och slogs sedan på.

Alla flottningshakar skulle vässas, det gjordes i en ässja och ett städ. Ibland fick man med sig suggkoppel vid strömflottning. Suggkoppel var två kättingar och två björnbinslen, med dem kunde man då göra sig en flotte om det inte fanns någon båt.

I Vanån var stopplänsen ovan Flögforsen. Där var familjen Pollack hela somrarna och hade kor med sig, de slussade ner virket i lagom takt till skiljet. Det var mycket som skulle göras vid skiljena. Innan det var dags att sätta igång med skiljning skulle det lagas bryggor, någon ponton skulle bytas. Rullarna skulle ut, det var en konisk rulle, ca tre meter lång där det satt en elmotor ovanpå. Uppgiften var att ovanför rullen satt en man och drog in så mycket massaved i rullen som möjligt, rullen kastade ut veden ur skiljet. Det var då lättare att få timret som kom på tvären att gå genom skiljet.

Märkning
Timret som togs upp i Vansbro var till Träkolssågen och Brosågen. Slipers togs också upp, Ström i Mora var ägare till det bolaget. När timret sedan har skiljts ut gick det till stöddragning.
Min första arbetsuppgift var att spruta ren ändarna på timret så att man kunde se märkningen,då var jag 14 år och tjänade 16 kronor om dagen. Brosågen hade inslaget en bakvänd femma + tre punkter ljusgrön färg.Träkol hade ett y inslaget + tre punkter vit färg. Strömslipers var märkta med en ljusröd färg.Timret gick då ner för stöddragning, det drogs då upp i flot om ca 800 stockar. Hol Lars gick och räknade timret. Floten hämtades av motorbåtar och drogs till sågverken. Brosågen och Träkol hade var sin båt, de gick två-skift på skiljet med ca 40 man per skift. Nisse Flodin körde Träkolsbåten, Söderman körde Brosågens båt.

Strömflottning
Strömflottning skedde tidigt på våren.Som 15-årig pojke fick jag vid strömflottning dynamitladdningar samt extra dynamit i ryggsäcken. Bröt bildades vid kraftiga forsar, vattnet dämdes upp och virket kom upp i skogen. Man fick försöka riva bröten med flottarhaken, gick det inte fick man ta till dynamit. Flottleder som jag var med på:
Flögån
Rutån
Kärringbackflån Eldån
Flögån var den kämpigaste
Rutån var ganska lugn.

Eldån var den första som man flottade i på våren. Där fick man flotta när isen gick, anledningen var en dålig damm. En gång kommer jag ihåg att jag ramlade i och fick simma över bland isflak, virke och snöyra.

Vi hade höga stövlar som gick till höfterna, räckte oftast inte till, man var alltid blöt.Vid lågvatten var det dåligt drag, det fanns elektriska strömbildare plus fyra till fem båtar som stod förtöjda och gick för fullt. Vid högvatten fick man slå igen skiljet.

Basen på Västerdalsskiljet var Ivars Alfred, kasernvakten hette Petrus. Ingrids Arne var förman för båda skiljena plus älvarna till Skifsforsen. Kasernvakt vid Vanåskiljet var Njurunda Kalle.
Slipers som togs upp vid skiljet lastades på järnväg vid udden med ett spel. På hösten efter flottningens slut skulle det strömrensas, stenar skulle sprängas och dammar lagas. Skybords skulle lagas eller göras nya. Ett skybord var nedanför en damm, det gjordes av kluvna stockar och lades in mot dammen. När timret slussades ner var det stor fallhöjd och för att timret inte skulle slås sönder, kanade timret på skybordet. Ett stort arbete vi gjorde var vid Hummelforsen. Där hade det byggts en timmerränna vid kraftstationen, men det blev ett bröt i rännan och den bröts sönder.

Då beslöts att forsen skulle sprängas upp. Vi hade fem borrmaskiner och flotbolagets carterpiller.
Vi gjorde stora laddningar och sprängde upp Bockholmsfåran.

Kojorna
I kojorna vi övernattade i fanns det ofta en eldpall, en slags öppen spis som fanns i mitten av rummet och som hade en stor rökkåpa i taket ovan sig. På Järnamål kallas denna spis för “rimpil”

I sängarna där vi låg fick vi bädda med hyvelspån och använda våra ryggsäckar som huvudkuddar. Hyvelspånet kom också väl till pass på morgnarna när vi skulle göra upp elden, då det bara var att ta en näve hyvelspån och tända på. Det var Flottningsföreningen som höll med spånet, de körde ut pressade balar med hyvelspån till kojorna, det gick åt ca 2 balar till varje säng

Nedtecknat 2020-01-20 av Lars-Erik Larsson

Lars-Erik har varit en ovärderlig källa av minnen från flottningstiden. Här nedan finns länkar till några av hans bidrag

Läs mer om L-E Larssons tid som båtförare på ANDERS

Tillbud i Skifsforsen

Tänt vare .. i eldpallkojan

Vansbrosimningen

Intervju av barnbarnet Linnéa Zetterquist

Tillbaka till Flottningen i Västerdalarna